Att göra uppehåll i användningen av antivirala mediciner för HIV-patienter när sjukdomen tycks vara under kontroll är ingen bra idé. Det visar en större studie som presenteras i New England Journal of Medicine. Antiviral behandling är som bekant förknippad med mycket biverkningar (exempelvis påverkan på njurar, hjärta och lever) och risk för resistensutveckling, vilka är två av de tyngsta anledningarna till att det ibland görs uppehåll i behandlingen när infektionen befinner sig i ett lugnt skede.

Multicenterstudien, som haft en budget på en halv miljard kronor, är den största i sitt slag och omfattar sammanlagt 5472 patienter i 33 länder. Dessa behandlades antingen med kontinuerlig antiviral terapi eller med intermittent terapi (med avbrott). HIV-infektionen följdes genom att halterna av CD4-positiva celler bestämdes. Vid halter i blodet på 250 eller lägre per mm3 sattes antiviral medicin in i »avbrottsgruppen« för att sedan sättas ut då värdet översteg 350. Effektmått var bla opportunistiska infektioner/sjukdomar eller att patienten avled.
Det visade sig att de patienter som gjorde avbrott i behandlingen löpte en kraftigt ökad risk att avlida och att drabbas av opportunistiska infektioner eller andra biverkningar. Sammantaget löpte de intermittent behandlade patienterna 2,6 gånger så hög risk att avlida eller utveckla aids som gruppen som behandlades kontinuerligt. Risken att drabbas av vad som sammantaget definierats som svår sjukdom i lever, njurar eller hjärta var vidare ökad med 1,8 gånger (alltså nästa fördubblad) bland de intermittent behandlade patienter.
Det har tidigare föreslagits att avbrott i antiviral behandling är ett sätt att skydda bla lever, njurar och hjärta från biverkningar, men författarna konstaterar alltså att de inte funnit stöd för detta och att man således inte kan rekommendera att avbrott i behandlingen görs, i alla fall inte baserat på halterna av CD4-positiva celler.
Studien påbörjades 2002 och var från början tänkt att löpa under längre tid, men den avbröts i förtid på grund av den kraftiga riskökningen för intermittent behandlade patienter.