Som en del i en longitudinell register- och journalstudie av 1420 tidigare barnpsykiatriska patienter, födda 1957–1976 (färdigbehandlade 1975–1990), har mortalitet, självmord och samband mellan psykosociala påfrestningar/senare vuxenpsykiatrisk kontakt och senare dödlighet undersökts.
Frågorna var huruvida de tidigare BUP-patienterna riskerade en för tidig död och i vilken omfattning som faktorer relaterade till psykiatriska symtom och/ eller beteendeproblem kunde vara varningssignaler för kommande självmord.
I slutet av 2003 hade 2,7 procent av patienterna, 24 män och 14 kvinnor, avlidit. Trettiotvå av dem dog av onaturliga orsaker, och av dessa begick 19 självmord.

Den standardiserade mortalitetsration (236) var signifikant (0,1-procentnivån) högre än i normalbefolkningen. Skolproblem och beteendestörning vid kontakten med BUP visade sig ha störst inverkan på förekomst av senare död och självmord.
Elva av de 19 som begick självmord hade tydliga psykosociala stressfaktorer relaterade till hemmiljön och skolan, en större andel än för de levande (P=0,031).
Endast två som begick självmord hade initialt sökt på grund av självmordsförsök (sammanlagt sökte 71 BUP på grund av självmordshandlingar och -tankar). En av de avlidna avled under pågående BUP-behandling, en annan inom ett år efter avslutad BUP-behandling, medan nio avled inom ett år från avslutad vuxenpsykiatrisk vård. Samtliga begick självmord.

Resultaten visar att en grupp svenska barnpsykiatriska patienter, särskilt de med beteendeproblem, löper en förhöjd risk för en för tidig död, trots den allmänna förbättringen av hälsan för befolkningen i stort under de senaste årtiondena. Det är rimligt att dra den försiktiga slutsatsen att skolproblem och beteende- och uppförandeproblem i denna patientgrupp är viktigare faktorer än självmordsförsök som varningssignaler för senare fullbordade självmord.
Resultaten sätter också fokus på suicidprevention inom barn- och ungdomsvård och på samhällets sociala stöd till barn och ungdomar. Mer tonvikt borde läggas på psykosociala och miljömässiga faktorer som minskar och motverkar påfrestningar. För detta behövs ett betydligt mer utvecklat samarbete mellan socialtjänst, BUP och skolhälsovård.
För dessa högriskbarn och -ungdomar är kontinuitet i samarbetet mellan vårdgivarna en särskild utmaning, eftersom de ofta inte är särskilt följsamma i vården och vanligtvis uteblir eller avslutar i förtid.

Det finns nu prospektiva uppföljningar av kohorter av svenska BUP-patienter från 1920-talets slut fram till idag med uppföljningstider varierande mellan 10 och 40 år. De visar jämförbara resultat över tid och kan sägas vara originalfynd beroende på de svenska och de skandinaviska möjligheterna att via befolkningsregistren följa patienters levnadsöden.
När Harris och medarbetare presenterade sin metaanalys [Br J Psychiatr. 1997; 170:205-28] respektive översikt [Br J Psychiatr. 1998;173:11-53] fann de elva artiklar från 1980 och framåt från sex länder som behandlade frågan om mortalitet bland barn- och ungdomspsykiatriska patienter. När det gällde beräkningar av suicidrisken fann de i sina resultat att »Scandinavian studies contributed 96% of the expected value, Sweden alone 65%«.



Foto: Pressens Bild
Beteendeproblem bland barnpsykiatriska patienter är en viktigare faktor än självmordsförsök som varningssignal för senare fullbordat självmord.