Pioglitazon tillhör gruppen tiazolidindioner, som verkar antidiabetiskt genom att förstärka den endogena insulineffekten, framför allt genom att aktivera PPAR-g i skelettmuskulatur och därigenom öka glukosupptaget. I djurmodeller, liksom i kliniska studier, har noterats hållpunkter även för att (beta)-cellsfunktionen bevaras vid behandling med tiazolidindioner. Detta skulle kunna innebära att tiazolidindioner skulle kunna bromsa det progressiva naturalförloppet vid typ 2-diabetes, vilket innebär en gradvis förlust av insulinproduktionen oberoende av hur diabetesbehandlingen ser ut (något som bla visats i UKPDS). Denna unika egenskap hos tiazolidindioner har ansetts vara sekundär till minskad insulinresistens, vilket avlastar (beta)-cellen.

I den aktuella studien undersökte vi möjliga direkta akuta effekter av pioglitazon på insulinfrisättningen från normala och diabetiska humana (beta)-celler samt vilka intracellulära signalsystem som är involverade i denna effekt.
Pioglitazon inducerade en snabb och transient hämning av insulinfrisättningen, oberoende av cytoplasmatisk fri Ca2+-koncentration ([Ca2+]i). Så snart exponeringen av (beta)-cellerna för pioglitazon upphörde uppkom emellertid en kompensatorisk hypersekretion av insulin, dvs en sorts »priming«-fenomen.

Allra intressantast var dock att den helt utslagna glukoskänsliga insulinfrisättningen från (beta)-celler från en patient med typ 2-diabetes återställdes efter tillsats av pioglitazon. Således visar våra data en direkteffekt av pioglitazon på humana (beta)-celler, såtillvida att läkemedlet förmår inducera »priming« för glukosstimulerad insulinfrisättning och normaliserar denna process hos diabetiska (beta)-celler.
Det är möjligt att dessa direkta effekter av pioglitazon kan ligga bakom den (beta)-cellssparande effekten av tiazolidindioner som noterats i kliniskt bruk, och i så fall skulle denna mekanism kunna förklara hur tiazolidindioner bromsar det progressiva naturalförloppet vid typ 2-diabetes.