Mellan 400 000 och 900 000 invånare i USA [1] och mellan 100000 och 250000 invånare i Storbritannien [2] beräknas vara drabbade av kroniskt trötthetssyndrom (chronic fatigue syndrome, CFS). Etiologin är oklar och omdebatterad. En färsk engelsk parlamentarisk rapport beskriver kort och koncist syndromets kontroversiella status: »CFS/ME is one of the most contentious illness in modern medicine. Due to a lack of knowledge of and research into the illness in the UK it exists somewhere between the schools of psychology and neurology.«

Två aktuella studier undersöker sambandet mellan premorbida psykologiska faktorer och förekomsten av CFS. Den första studien, från National Center for Infectious Diseases i USA [1], har undersökt förekomsten av traumatiska barndomsupplevelser hos 46 personer med CFS, valda genom en mödosam och omfattande intervjuprocedur ur ett allmänbefolkningsunderlag. Som jämförbar grupp valde man 60 individer utan CFS ur samma underlag. Huvudinstrumentet var Childhood Trauma Questionnaire, som särskiljer fem upplevelsekategorier: emotionella och fysiska trauman, sexuellt övergrepp och emotionell och fysisk vanvård (neglect).
63 procent av individerna i CFS-gruppen och 37 procent av dem i kontrollgruppen rapporterade traumatiska upplevelser (P=0,002). Emotionell vanvård och sexuella övergrepp är de subskalor som mest effektivt skiljer de två grupperna åt. Exponering för trauma var förenad med 3–8 gånger större risk att insjukna i CFS. Depression, posttraumatiskt stressyndrom och ångestbesvär var signifikant mer frekventa bland CFS-personer än bland kontroller.
Barndomstrauma, konkluderar författarna, förefaller vara en statistisk riskfaktor för CFS. Sambandet mellan depressiva besvär, posttraumatiska besvär, ångestbesvär och CFS talar för att traumatiska barndomsupplevelser kan vara en ospecifik riskaktor som predisponerar för ett bredare spektrum av störningar, bla CFS. Författarna pekar på en rad svagheter i undersökningen, bla studiens retrospektiva karaktär.

En svensk prospektiv studie kompenserar denna brist med en imponerade stor patientpopulation från det nationella tvillingregistret [3]. Man har studerat sambanden mellan psykologiska premorbida faktorer 1972–1973, dvs självrapporterad stress (»Tycker du att ditt dagliga liv i hög grad är fyllt med stress?«, min översättning) och personlighetsvariabeln emotionell instabilitet, enligt Eysenck Personality Inventory [4], också undersökt 1972–1973, och förekomst av CFS, enligt inventering 1998–2002. Emotionell instabilitet beskrivs som en personlighetsvariabel förenad med lågt självförtroende, ångest- och skuldkänslor och depressivitet. Från en total population på 41499 individer valde man ut 1120 tvillingar med telefonintervjurapporterad CFS [5]. Tvillingar med CFS rapporterade stress (P0,001) och emotionell instabilitet (P0,001) i högre grad än kontroller. Rapporterad stress och emotionell instabilitet ökar risken för CFS med ca 65 respektive mer än 50 procent senare i livet.
Författarna konkluderar att studien ger starkt stöd för att premorbid stress och emotionell instabilitet enligt EPI är riskfaktorer för CFS. Båda studierna understryker att sambanden mellan premorbida faktorer – individuella biologiska och psykologiska och miljömässiga – och sjukdomsförekomsten är komplexa och ömsesidiga.