Behandling med antivitamin K (AVK) är indicerad vid konstaterad venös tromboembolism, dvs djup ventrombos (DVT) i benet, eller lungemboli med ett målvärde på PK-INR mellan 2,0 och 3,0. Behandlingstidens längd vid primär idiopatisk venös tromboembolism är inte helt klarlagd, och klinikern måste ta ställning till flera faktorer, bla trombosstorlek, ärftlighet eller andra utlösande faktorer. Primär venös tromboembolism behandlas som regel med AVK-läkemedel i 3–6 månader.
I en studie har Palareti och medarbetare undersökt om AVK-behandling för venös tromboembolism kan värderas efter minst tre månaders terapi med mätning av D-dimer i plasma. Patienter med primär (»unprovoked«) DVT eller lungemboli blev en månad efter avslutad AVK-behandling uppdelade i två grupper: med normal respektive med förhöjd koncentration av D-dimer. Gruppen med förhöjd koncentration blev därefter randomiserad antingen till fortsatt AVK-terapi eller till att avsluta behandlingen.
Studien visar att om D-dimer är förhöjd en månad efter minst 3–6 månaders terapi är risken för retrombos ökad (15 mot 6,2 procent) och att AVK-behandling över längre tid kan minska denna risk (2,9 procent). Risken för blödning vid förlängd behandling är minimal. Studien understryker att AVK-behandlingens längd inte kan förenklas till en enkel strategi för alla patienter. Tanken om ett nytt, objektivt redskap för att värdera behovet av att fortsätta AVK-behandling är mycket tilltalande, men många frågor återstår att besvara innan man kan använda D-dimer i klinisk praxis.
För det första bör undersökningen upprepas i andra studier. För det andra bör patienterna delas upp efter sin relativa risk för retrombos, dvs efter bla genetiska och miljömässiga riskfaktorer. För det tredje bör nya studier inkludera andra D-dimermetoder, vilket har visat sig ha stor betydelse vid användning av D-dimermätning vid primär diagnostik av venös tromboembolism.
Vi rekommenderar därför att beslutet om fortsatt eller definitivt avslutad AVK-behandling inte styrs av D-dimermätningar förrän det finns bättre dokumentation av vilka patienter (och vilka analyser) som kan dra fördel av metoden.