I en nyligen publicerad studie visar vi att det nya isoosmolära röntgenkontrastmedlet jodixanol inte är mindre njurskadligt än de mer använda lågosmolära medlen [1], utan snarare tvärtom. Studien är en retrospektiv registersammanställning av över 57000 patienter som genomgått koronarangiografi och/eller koronarangioplastik under åren 2000– 2003 på 23 svenska sjukhus.

Studien visar bla att incidensen av återintagning på sjukhus under diagnos njursvikt eller behov av dialys efter dessa hjärtprocedurer var större när ett iso-osmolärt kontrastmedel (jodixanol; osmolaritet 290 mosmol/kg H2O) hade använts jämfört med om ett lågosmolärt använts (joxaglinsyra; osmolaritet 600 mosmol/kg H2O) (Figur). I en subanalys visas att detta gäller även för patienter med diabetes och patienter som tidigare haft njursvikt, vilka är högriskgrupper. På sjukhus där man under utvärderingsperioden skiftade från det lågosmolära till det isoosmolära medlet ökade incidensen av njursvikt på motsvarande sätt.

Mekanismerna bakom kontrastmedelsinducerad njurskada är oklara, även om ett flertal har föreslagits [2]. Kontrastmedlets osmolaritet är en parameter som visat sig vara viktig, vilket varit drivande i utvecklingen av nya kontrastmedel. Antalet njurskador efter högosmolära kontrastmedel (>1000 mosmol/kg H2O) är större än efter lågosmolära (500–800 mosmol/kg H2O) [3], och det faller sig logiskt att a priori förutsätta att ett isoosmolärt medel skulle ge lägre incidens än ett lågosmolärt.
Två möjliga faktorer till att detta inte kunde verifieras i vår studie kan vara ökning i molekylens viskositet och obefintlig osmotisk diures som följer på den isoosmolära produkten.
Vår studie ger därmed inte stöd för den tidigare undersökningen på 129 diabetespatienter, som visade att incidensen av nefropati efter koronarangiografi och perifer angiografi är lägre med det isoosmolära medlet än med det lågosmolära [4].

Möjliga orsaker till skillnaderna i slutsatser mellan studierna är dels olika effektmått (ökning av serumkreatinin dag 0–3 jämfört med njursvikt och dialys inom ett år), olika patientantal (129 mot 57925) och olika studieupplägg (prospektiv mot retrospektiv). Värdering av vätskestatus och adekvat hydrering före kontrastmedelsundersökning, speciellt med isoton koksaltlösning, anses vara den viktigaste profylaktiska åtgärden för att motverka kontrastmedelsnefropati [5].

Frågan om vilken typ av kontrastmedel som ger minst njurpåverkan, oavsett om det avser nefropati, njursvikt eller behov av dialys, är således inte löst och kräver en större prospektiv, randomiserad dubbelblindstudie med absolut kontroll av hydreringsgrad i kombination med experimentella studier för att kunna påvisa mekanismerna bakom uppkomsten av skadorna efter kontrastmedel.


Kaplan–Meierkurva som visar andelen patienter som efter hjärtintervention (tid 0) med det isoosmolära kontrastmedlet jodixanol (n=45485) eller det lågosmolära medlet joxaglinsyra (n=12440) diagnostiserats med njursvikt. Efter Kidney International (2006;70: 1811-7) med tillstånd av Macmillan Publishers.