För någon som själv inte är drabbad är det svårt att sätta sig in i graden av besvär en septumperforation kan skapa för en patient i det dagliga livet. Ständig upplevelse av nästäppa, intorkade pus- och sekretkrustor i näsan och återkommande näsblödningar vid de mest olämpliga tillfällen är några av de vanligaste symtomen som brukar anges.
Då ingrepp av läkare (septumkirurgi och etsningar på grund av näsblödningar) är bland de vanligaste orsakerna till uppkomst av septumperforation är det med stor frustration man som kirurg tvingas konstatera att det är ett tillstånd som också erbjuder en stor utmaning att korrigera kirurgiskt. Ett flertal olika tekniker har presenterats under årens lopp, med varierande grad av kirurgisk svårighet och med trots allt osäker utgång resultatmässigt.
Pedroza och medarbetare har i en artikel sammanfattat långtidsresultaten avseende 100 patienter opererade under en tid av 25 år. De har angivit en anmärkningsvärt hög utläkningsprognos, på 97 procent, med angivna kirurgiska principer, där materialet trots detta inkluderar även en del större septumperforationer med diameter på 30 mm eller mer.

I egenskap av rinokirurg välkomnar jag denna artikel, inte minst för att författarna öppet delar med sig av sina kirurgiska erfarenheter och ger personliga tips för att nå ett lyckat slutresultat.
Den utgör också en lättillgänglig sammanfattning av syndromet septumperforation, som med stor behållning kan läsas av även andra personer utan eget kirurgiskt ansvar för denna typ av patienter.



Septumperforation är för patienten ett besvärande tillstånd – med ständig nästäppa, intorkade pus- och sekretkrustor och återkommande näsblödningar – och för kirurgen en frustrerande utmaning.