Bröstcancer diagnostiseras oftare i vissa familjer och släkter än i andra, i likhet med många andra cancerformer. Kvinnor vars nära släktingar haft bröstcancer har fördubblad risk att drabbas, och enligt vissa studier drabbas ca 10 procent av de kvinnor som är genetiskt mest känsliga av så mycket som hälften av all bröstcancer.

Flera ovanliga mutationer som medför hög risk att insjukna har identifierats via genetiska kopplingsstudier (linkage studies). Denna typ av familjebaserade studier lämpar sig dock sämre för att identifiera vanliga genetiska förändringar med moderat effekt på risken att utveckla en sjukdom.
För att identifiera vanligt förekommande förändringar används idag genetiska associationsstudier. Designmässigt rör sig dessa studier oftast om helt konventionella fall–kontrollstudier där »exponeringen« utgörs av en genetisk variant. En numera etablerad metod att identifiera nedärvd genetisk variation är singelnukleotidpolymorfier (SNP).

En av de största utmaningarna när det gäller att genomföra en högkvalitativ genetisk associationsstudie är att identifiera tillräckligt många studiedeltagare. När en viss genetisk variant möjligen ökar risken för sjukdom med 20–30 procent krävs stora populationer för att särskilja effekten av den genetiska förändringen från helt slumpmässiga samband. Ett sätt att öka antalet studiedeltagare och därmed den statistiska precisionen är att slå samman flera studier.
Nyligen publicerade Breast Cancer Association Consortium ett arbete i Nature Genetics, där 15 grupper från hela världen gått samman för att analysera nio specifika SNP, representerande regioner med en viss misstanke om association med bröstcancer. Totalt har detta samarbete genererat 18000 fall och 23000 kontroller.

Man fann minskad risk för bröstcancer hos kvinnor med en viss variant av CASP8 D302H (oddskvot, OR, 8,89; 95 procents konfidensintervall, CI, 0,85– 0,94 för heterozygoter och OR 0,74; 95 procents CI 0,62–0,87 för homozygoter).
Ett svagare men signifikant samband noterades för transforming growth factor-beta (TGF-beta), en gen som reglerar den normala utvecklingen av mammarvävnaden. TGF-beta antas förhindra utvecklingen av benigna brösttumörer, men när väl en somatisk mutation skett och TGFs suppressoreffekt upphört finns det snarast en promotoreffekt. Dessa genetiska variationer studerades också i relation till ålder vid insjuknande, receptorstatus, stadium, differentieringsgrad och histopatologi. Man noterade ingen association mellan någon av polymorfierna och åldersvis insjuknande eller tumörkarakteristika.
Sammanfattningsvis har således ett nyligen etablerat och stort konsortium påvisat en association mellan två gener med biologiskt plausibel inverkan på bröstcancerrisken och risken att senare i livet utveckla bröstcancer.

Man kan med fog säga att fynden är unika i sig, men samarbetet mellan ett stort antal forskargrupper är sannolikt minst lika unikt. Resultaten visar också att det går att identifiera alleler med liten effekt på bröstcancerrisken om man har tillräckligt stora material.