De senaste årtiondena har det kommit flera studier som visat på en ökad diabetesprevalens, både i Europa och i övriga världen. Studier i Sverige har visat på varierande resultat. Väldesignade långtidsincidensstudier finns inte.
I den aktuella studien rapporterar vi om prevalensen och incidensen av diabetes i Laxå mellan 1972 och 2001 – en totalundersökning över tid [1]. Ett diabetesregister skapades 1972 baserat på uppgifter från journaler på vårdcentralen, en privatläkare i Laxå och närbelägna sjukhus (Karlskoga och Örebro). Dessutom startades en opportunistisk screening 1983, som inkluderade 85 procent av invånarna i åldern 35–79 år.

Totalt upptäcktes 776 nya fall av diabetes: 36 typ 1-diabetes och 740 typ 2-diabetes. Den åldersstandardiserade incidensen för typ 1- och typ 2-diabetes var 0,15 respektive 3,03 fall per 1000 invånare. Ingen incidensökning över tid upptäcktes. Den åldersstandardiserade prevalensen för kvinnor respektive män ökade från 28,3 och 25,9 per 1000 invånare 1972 till 45 respektive 46,3 per 1000 invånare 1988 (P0,0001), därefter föll prevalensen till i medeltal 43,5 per 1000 invånare för kvinnor, medan män hade ett medeltal på 44,9 per 1000 invånare för resten av studieperioden. Diabetesprevalensen i Laxå är hög men har inte ökat mellan 1988 och 2001. Incidensen var relativt stabil över hela 30-årsperioden.

Våra prevalenstal stämmer väl med dem i angränsande län, vilket kan ses i en nyligen presenterad avhandling från Skaraborg [2]. I MONICA-studien från Norrbotten och Västerbotten är prevalensen något lägre, men i likhet med fynden i vår studie ses ingen ökning över tid [3]. Det finns nu tre studier i Sverige som inte visar på någon prevalensökning, till skillnad från situationen i många andra länder i världen.