Under de senaste åren har man i flera omfattande och välgjorda studier kunnat visa att det finns ett samband mellan risken att insjukna i Alzheimers sjukdom och olika livsstilsfaktorer [1]. Framför allt har riskfaktorer för hjärt–kärlsjukdom såsom högt blodtryck och höga blodfetter uppmärksammats [2, 3]. Även andra livsstilsfaktorer som fysisk aktivitet och aktiviteter under fritiden har kunnat visas ha samband med ett senare insjuknande i Alzheimers sjukdom. För några år sedan publicerades en studie där man visade att TV-tittande kunde utgöra en enskild risk för att senare insjukna i Alzheimers sjukdom [4]. Alla dessa studier har genomförts i populationsbaserade material, och i en del fall stöds fynden av experimentella djurstudier.

Författarna i den aktuella studien [5] var intresserade av att studera sambandet mellan demens och emotionell isolering eller »ensamhet«. Man ville mer i detalj studera upplevelsen av ensamhet än det blotta faktum att man var socialt isolerad. Studien utfördes på drygt 800 personer, och de rekryterades från olika äldreboenden i Chicago. Ensamhet skattades enligt en femgradig skala, och hos dem som avled kunde man i de flesta fall undersöka hjärnorna histopatologiskt.
När resultaten analyserades kunde man konstatera att 76 personer utvecklat klinisk alzheimersjukdom och att risken att insjukna var mer än dubbelt så stor för dem som vid baslinjeundersökningen upplevde sig ensamma än för dem som inte gjorde det. Man fann dock inget samband mellan upplevelse av ensamhet och alzheimerpatologi respektive cerebrala infarkter hos de histopatologiskt undersökta patienterna.
Författarna drar slutsatsen att upplevd ensamhet är associerad med ökad risk att insjukna i Alzheimers sjukdom men att detta inte har att göra med sjukdomens histopatologiska bakgrund.
Denna studie är omfattande och mycket väl genomförd. Författarna har baserat sina fynd på över 800 patienter med lång uppföljningstid och histopatologisk verifiering av diagnoserna. Förklaringen till fynden diskuteras också på ett föredömligt sätt i artikeln.
Det märkvärdiga är att man hittar en association mellan upplevelse av ensamhet och senare utveckling av Alzheimers sjukdom och att det samtidigt inte fanns någon association mellan ensamhet och histopatologiska fynd i hjärnan typiska för alzheimer.

Flera tänkbara förklaringar diskuteras, bla att ensamheten i sig skulle negativt påverka hjärnans neurala system för kognitiva funktioner och därför göra enskilda personer känsliga för skadliga effekter av åldersrelaterade hjärnförändringar – en variant av »brain reserve capacity«-tanken.
En alternativ förklaring är att de områden i hjärnan som styr socialt beteende är mindre utvecklade hos ensamma personer, och därför har dessa individer mindre av kapacitet att kompensera för åldersförändringar. En annan intressant faktor som diskuteras är relationen till depression, som ju i sin symtomatologi har både ensamhet och upplevelse av ensamhet. Författarna menar att man i sina analyser åtminstone delvis har kompenserat för denna möjliga samvariation.
Sammanfattningsvis är det en mycket omfattande och välgjord studie med intressanta fynd, som att ensamhet och upplevelse av ensamhet är associerade med senare utveckling av Alzheimers sjukdom.

Det föreligger nu ett flertal stora populationsbaserade studier som visar på ett allt tydligare samband mellan livsstilsfaktorer och senare utveckling av demens och Alzheimers sjukdom (för en översikt, se Marx [1]). Vi börjar alltmer förstå hur vårt sätt att leva kan påverka vilka sjukdomar vi riskerar att få senare i livet. Detta utgör en bra grund för hur vi i framtiden på ett bättre sätt ska kunna förebygga sjukdomar.



Alzheimers sjukdom påverkas av livsstilsfaktorer.