I Europeiska kardiologsällskapets (ESC) policydokument från 2006 [1] betonas behovet av genusaspekter i hjärt–kärlriktlinjer, och American Heart Association (AHA) har formulerat separata riktlinjer för prevention av hjärt–kärlsjukdom hos kvinnor [2, 3].
I alla riktlinjer bygger man på traditionella riskfaktorer, men rapporter visar på att många hjärthändelser hos kvinnor inträffar i frånvaro av klassiska riskfaktorer [4] och att många kvinnor har de klassiska riskfaktorerna men ändå inte insjuknar [5]. Trots den ökade kunskapen om kvinnlig hjärt–kärlsjukdom används samma faktorer i riskberäkningarna nu som för 40 år sedan.

I den aktuella artikeln av Ridker och medarbetare [6] adderar man ett antal nya riskfaktorer till de traditionella och analyserar 24558 kvinnor över 45 år från Women´s Health Study. Kvinnorna följdes upp efter median 10,2 år avseende hjärt–kärlhändelser. Två nya riskalgoritmer, en »best-fitting« modell (A) och en kortversion på den bästa (B, Reynolds Risk Score) testades genom att derivera från 35 olika gamla och nya riskfaktorer på två tredjedelar av kohorten (n=16400), och denna grupp jämfördes med standardalgoritmen för den övriga tredjedelen. Jämförelsekohorten använde sig av de amerikanska riskvärderingssystemen Framingham Risk Score och ATP-III (Adult Treatment Panel).
Efter tio år inträffade 504 händelser i den deriverade kohorten och 262 i jämförelsekohorten. 40–50 procent av kvinnorna omklassades från den svårhanterbara intermediära riskklassen till antingen låg- eller högriskgrupp.
De två alternativen predicerade alltså betydligt bättre än de klassiska Framingham- och ATP-III-skalorna. Den förenklade modellen innefattade enbart ålder, systoliskt blodtryck, HbA1c hos diabetiker, aktuell rökning, totalkolesterol, HDL, sensitiv CRP och hjärtinfarkt hos moder före 60 års ålder.

En fördel med att använda Reynolds Risk Score för kvinnor är att färre kvinnor skulle behöva ta blodfettssänkande medicin, främst statiner, eftersom de nedklassas i hjärt–kärlrisk. I modell A inkluderades HbA1c, apolipoproteiner och hereditet för att de var betydelsefulla i motsats till homocystein, fibrinogen, sICAM-I, kreatinin, BMI och fysisk aktivitet. Intressant var att om blodsockret var kontrollerat, mätt med HbA1c minskade hjärt–kärlrisken betydligt för diabetikerna.
Begränsningar i studien är bla att den inkluderat endast kvinnor och kanske inte kan extrapoleras till män (hade det varit tvärtom hade denna begränsning inte diskuterats). Algoritmen bygger också bara på blodbiomarkörer och epidemiologiska uppgifter och inte på diagnostiska test.

Studien utgörs dock av en stor kohort och indikerar att man bör identifiera speciella riskfaktorer för kvinnor. Jag saknar de hormonrelaterade faktorerna och stressfaktorerna. Att ca 10 procent av svenska kvinnor kan ha polycystiskt ovariesyndrom gör ju att man bör ta hänsyn till en sådan faktor vid riskberäkningar. Det europeiska systemet bygger på relativt gamla studier och har tyvärr en åldersgräns på 65 år, vilket inte alls gynnar kvinnorna, som oftast är äldre då de insjuknar.



Foto: Science Photo Library
Trots ökad kunskap om kvinnlig hjärt–kärlsjukdom används samma riskberäkningar nu som för 40 år sedan.