En kvinna kommer in med sin mor till akutintaget: Modern har fått hosta och hög feber. Under senare år skall hon ha blivit tilltagande glömsk men ter sig lugn och tillfreds utan mediciner. Flera syskon hjälps åt, och dottern tycker att läget är under kontroll. Hon kommer för att höra om det är lunginflammation som mamman behöver antibiotika för. Doktorn på akutintaget frågar om var mamma är född och vilken utbildning hon har, matar in dessa uppgifter tillsammans med ålder och kön i datorn och berättar sedan för dottern att i mammans grupp (äldre, högutbildad, infödd svenska) vill 90 procent inte ha antibiotika vid svår Alzheimers sjukdom och att man gått över till datorbaserade beslut i sådana frågor när den sjuka inte gjort skriftlig behandlingsplanering i förväg.

Exemplet är en praktisk illustration till tankegången i en artikel i en fri nättidskrift med hög impaktfaktor, skriven av tre amerikanska bioetiker, kopplade till ansedda institutioner. De menar att det i nu rådande system, där anhöriga beslutar om behandling när den sjuka själv inte är beslutskapabel, finns risk för att den sjukas vilja inte kommer fram.
Författarna befarar att anhöriga inte kan förstå och hantera medicinska fakta rätt i en stressad situation. Man menar också att det finns otillräcklig forskning angående om delaktighet i beslut om närståendes behandling är till gagn eller börda för anhöriga. Läkare som möjliga klargörare av den medicinska situationen och vårdpersonals erfarenhet av anhörigkontakter och -stöd nämns inte.

Författarna har konstruerat en preliminär populationsbaserad preferensindikator. Denna baseras på andras publicerade undersökningar visande tex att 75 procent sade sig inte vilja hållas vid liv om de hamnade i koma utan chans till återhämtning och att många ville ha livsuppehållande behandling om det fanns minst 1 procents chans att återfå acceptabelt hälsotillstånd.
Undersökarna påpekar att de genom detta schema fångar in amerikanska medborgare i allmänhet men att indikatorn kan förfinas genom inmatning av ytterligare parametrar. I nästa steg har man tillverkat scenarier med livsavgörande vårdbeslut och presenterat dessa för patienter och deras ställföreträdande anhöriga. Man jämförde anhörigas och den tillverkade preferensindikatorns överensstämmelse med patienternas scenarieval. Båda träffade rätt i tre fall av fyra. Detta ser man som ett uppmuntrande resultat och resonerar om att förfina preferensindikatorn att gälla tex speciella kulturella och religiösa grupper. Detta förbättrade instrument skulle sedan kunna användas som stöd för anhöriga och läkare.

Man tänker sig att läkare kan ha nytta av att veta att 90 procent av patienterna vill intuberas i en speciell situation. Mer radikalt menar man att indikatorn skulle kunna ersätta anhörigas beslut, och människor skulle också i förväg kunna bestämma om de vill att anhöriga eller den populationsbaserade indikatorn skall besluta när de själva inte kan.
Artikeln ger uttryck för en obehaglig, deterministisk syn att datorn kan ge svar på vem du är genom att ett fåtal uppgifter som kön och utbildning matats in. Man kunde bara ignorera den, men artikelns referenser visar att den är en av många i samma fält.

Artiklar i medicinetik rörande konkreta praktiska förhållanden kan idag leva sitt eget liv, skilt från den kliniska verkligheten. I denna skapade medicinska värld är vården som ett smörgåsbord.
I artikeln målas upp ett scenario, där man i förväg kan beställa att hjärtåterupplivning görs också när man efter en stor stroke legat medvetslös och kopplad till en respirator i tre månader. De praktiska exemplen visar brist på medicinsk kunskap, omdöme och erfarenhet av människor i kris. Döden är något som inträffar när någon drar in en behandling.



I en medicinsk värld, där vården presenteras som ett smörgåsbord, tänker man sig att en preferensindikator kunde vara till nytta för läkare i frågor om livsuppehållande behandling när patienten inte är beslutsför.