Bilden av oss själva som (mer eller mindre) värdefulla och älskvärda och bilden av omgivningen som (mer eller mindre) beredd att bistå och hjälpa grundläggs under våra första levnadsår [1]. De mönster för att skapa relationer och knyta an till andra människor som formas då får betydelse för hur kontakter utvecklas med andra människor längre fram i livet och har implikationer för sjukvården [2].
Ett exempel på betydelsen av detta ges i en aktuell studie i BMJ [3]. Författarna intervjuade fångar en vecka före frigivningen om deras familjebakgrund, förmåga att hantera stress och svårigheter, psykiska problem, tidigare erfarenheter av vård och inställning till att söka hjälp i sjukvården, särskilt hos allmänläkare. I urvalet ingick bla personer med psykiska problem och risk för suicid. Personerna, 35 män, 18–52 år gamla, de flesta under 30 år, följdes upp 4–6 veckor efter frigivning med frågor om erfarenheter av frigivningen och om de sökt sjukvård. Författarna lyckades nå 29 av informanterna för uppföljningen.

Merparten deklarerade att de inte skulle söka hjälp hos allmänläkare eller annan sjukvårdspersonal även om de hade psykiska problem. Vid uppföljningen hade ingen sökt sjukvård trots att att de hade betydande bekymmer. Bakom detta beteende fanns rädsla för att få en formell psykiatrisk diagnos. Två svårigheter förknippades med detta, dels rädsla för stigmatisering, dels rädsla att behöva/tvingas konfrontera en bakomliggande problematik. Brist på tillit framkom som mest avgörande för avståndstagandet till vården. Misstron hängde samman med tidigare erfarenheter: »Jag litar inte på systemet ett dugg, jag hatar systemet. Allt de har gjort är att jävlas med mig, jag litar inte ens på min morsa … och om jag inte ens litar på morsan kommer jag inte att kunna lita på någon!« Det fanns negativa förväntningar mot sjukvårdspersonal, särskilt läkare: De har ett ytligt, oengagerat bemötande, »bryr sig inte« eller »vill bara skriva ut piller«. De som trots allt kunde tänka sig att söka allmänläkare hade tidigare positiva erfarenheter av att ha blivit respekterade och att läkare hade lyssnat på dem.
Författarnas slutsats är att misstro är ett väsentligt hinder för fd fångars tillgång till vård. De behöver bli bemötta med respekt och erkänsla och få individuell behandling. Ökad tillit kan skapas genom enkla åtgärder och förhållningssätt som indikerar respekt och som kan underlätta vårdkontakter i framtiden. Författarna föreslår bla utbildning av sjukvårdspersonal och information till fångar om psykiska problem och möjligheter till stöd efter frigivning.

Människor med svåra uppväxtförhållanden kan bära med sig erfarenheter som gör det svårt för dem att använda samhällets resurser. Personal i sjukvården saknar ofta insikt om vilken betydelse sådana tidiga livsvillkor har för patienternas reaktioner och beteende i vårdkontakten och har föga träning i hur de kan bemötas. En risk är därför att möten präglas av ömsesidig misstro. Människor som inte omedelbart beter sig som vi förväntar oss kan lätt marginaliseras i sjukvården trots att de behöver sjukvårdens stöd.
Ett förhållningssätt som präglas av respekt och saklighet liksom intresse för och förmåga att kunna utforska patientens »personliga kunskap« och perspektiv är väsentligt [2]. Att detta har betydelse noteras i den aktuella artikeln liksom i studier av anknytningsmönster hos patienter med diabetes, där erfarenheten av en positiv patient–läkarrelation medförde bättre diabetesinställning hos patienter vars anknytningsmönster präglades av misstro mot omgivningen [4]. Kanske kan man se Hippokrates´ ord om läkarens ständiga uppgift »… att alltid trösta« i detta ljus.
Tröst är inte avledning och en klapp på axeln utan något som kan uppstå i möten som präglas av närvaro, kontakt, bekräftelse och återupprättelse [5]. Detta kan ske i all enkelhet i de flesta besök och lägga grunden för patient–läkarrelationer som håller även efter en fängelsevistelse.