Användningen av warfarin har ökat stadigt de senaste decennierna, och indikationerna för antikoagulantiabehandling har blivit allt bredare. Warfarin ger ett effektivt skydd mot tromboser, men samtidigt medför behandlingen en risk för allvarliga blödningsbiverkningar, och warfarin är det enskilda läkemedel som orsakar flest dödliga biverkningar både i Sverige och globalt.

Beslutet att sätta in warfarin baseras därför på en avvägning mellan å ena sidan risken för trombos och å andra sidan risken för blödningskomplikationer. Denna avvägning försvåras dock av att blödningsrisken vid warfarinbehandling är ofullständigt känd. Blödningsdata från randomiserade studier ger sannolikt en underskattning av risken, eftersom patienterna i dessa studier ofta följts upp mer noggrant än vad som är möjligt i klinisk praxis. Spontanrapporteringarna till Läkemedelsverket ger inte heller någon ledning, eftersom färre än en av tio allvarliga blödningar anmäls.

För att förbättra kunskapsläget genomförde vi en prospektiv, naturalistisk multicenterstudie av risken för allvarliga blödningar hos svenska warfarinbehandlade patienter inom ramen för WARG-studien, som pågick 2001–2005.
Sammanlagt inkluderades 1523 patienter i samband med att de påbörjade sin första warfarinbehandling, varefter de följdes under i genomsnitt tio månader.

Patienternas medianålder var 66 år, och de flesta sköttes vid specialiserade antikoagulationsmottagningar. I denna patientkohort var den årliga risken att drabbas av allvarlig blödning 2,3 procent (95 procents konfidensintervall 1,4–3,1), en relativt låg risk jämfört med vad som setts i många tidigare observationsstudier.
Allvarlig blödning definierades enligt WHOs kriterier för allvarlig läkemedelsbiverkan, dvs som orsakar sjukhusinläggning eller förlängd sjukhusvistelse eller som leder till död eller bestående men. Denna jämförelsevis stränga definition kan givetvis ha bidragit till att hålla nere den uppskattade blödningsfrekvensen. Resultaten antyder ändå att patientsäkerheten vid antikoagulantiabehandling är väl tillgodosedd i svensk sjukvård.

För att underlätta riskbedömningen hos enskilda patienter undersökte vi också vilka faktorer som påverkar blödningsrisken i en multivariatanalys. Vi fann att risken för allvarliga blödningar fördubblas då patienten behandlas med läkemedel som interagerar med warfarin och att män har en nästan tre gånger högre blödningsrisk än kvinnor.
Sambandet mellan interagerande läkemedel och blödning kan innebära att risk–nyttakalkylen ser annorlunda ut hos patienter med sådana läkemedel och att man sannolikt bör vara mer restriktiv med warfarinbehandling hos dessa.
Könsskillnaden är ett mer oväntat fynd, eftersom flera tidigare studier tvärtom visat en överrisk hos kvinnor. Så länge en mekanistisk förklaringsmodell saknas bör man tolka sambandet med stor försiktighet.