I en brittisk studie publicerad i BMJ [1] diskuterar Hopper och medarbetare från Sheffield värdet av antikroppsscreening och tunntarmsbiopsi. Författarnas slutsats är att även om screening med transglutaminasantikroppar är ett mycket värdefullt hjälpmedel kan det inte ersätta tunntarmsbiopsin i diagnostiken av celiaki. Därigenom ansluter man sig till de internationella rekommendationerna för celiakidiagnostik [Arch Dis Child. 1990;65:909-11; Gastroenterology. 2005;128(4 Suppl 1):S1-9]. Forskarlaget undersökte åren 2004– 2006 2000 vuxna individer som remitterats för gastroskopi. Oavsett det underliggande skälet för gastroskopin värderades förekomst av »för celiaki typiska symtom« (i detta fall viktförlust, anemi och diarré) samt förekomst av transglutaminasantikroppar hos alla deltagare.
Förekomsten av celiaki (definierad enligt biopsi) var 3,9 procent i gruppen som helhet (n=2000) och 9,6 procent bland individer med typiska symtom (viktförlust, anemi eller diarré). Sju av 2000 patienter (0,4 procent) hade celiaki enligt biopsin men saknade transglutaminasantikroppar. Antikroppsnegativ celiaki stod alltså för 7/77 fall (9,1 procent). Det innebar att både sensitivitet och specificitet i en studie där individerna inte biopserades på basen av antikroppsvärden var 90,9 procent.

Vad som är särskilt intressant med studien är att författarna redovisar prediktiva värden för transglutaminasantikroppsdiagnostik. Vad är då värdet av ett negativt transglutaminasantikroppstest respektive ett positivt transglutaminasantikroppstest i diagnostiken av celiaki? Värdet av ett negativt antikroppstest är stort, 99,6 procent av dem med ett negativt prov har inte celiaki.
Men vad är värdet av ett positivt test? Screening för celiaki genomförs idag på allt vidare basis. Celiaki kan presentera sig med mag–tarmsymtom, såsom magsmärtor och refluxbesvär, men även med extraintestinala sjukdomar och problem som osteoporos, diabetes, tyreoideasjukdom, neurologiska symtom, låg födelsevikt hos barn till mödrar med odiagnostiserad celiaki, depression och känslighet för vissa infektioner. När screeningen vidgas till att omfatta individer med vitt skilda symtom minskar det positiva prediktiva värdet av celiakiscreening,
Det positiva prediktiva värdet sjunker snabbt när man testar för sjukdomar med förhållandevis låg prevalens (celiakiprevalensen i västvärlden torde vara kring 1 procent [Gastroenterology. 2005; 128(4 Suppl 1):S1-9]) om specificiteten inte samtidigt ligger kring 99,9 procent eller däröver.
I den aktuella studien var det positivt prediktiva värdet 28,6 procent, dvs skulle vi testa ett stort antal individer med transglutaminasantikroppar skulle 28,6 procent av dem med positivt test verkligen ha slemhinneförändringar vid tunntarmsbiopsi, medan en majoritet med positiva transglutaminasantikroppar inte har slemhinneförändringar.

Behovet av biopsi understryks ytterligare av en finsk studie från 2007, som visade att transglutaminasantikroppar som påvisats genom allmän screening av barn spontant försvinner hos närmare hälften av individerna (49 procent), detta trots fortsatt glutenexponering [2].
En betydande andel av dessa barn hade samtidigt negativ biopsi, och man fann alltså en diskrepans mellan antikroppsresultat och biopsi. Att utan föregående tunntarmsbiopsi behandla sådana barn med glutenfri kost riskerar att leda till att behandlande läkare tolkar sjunkande transglutaminastitrar som ett bevis för en korrekt (celiaki-)diagnos, medan det i stället är del i en naturlig process.

Slutsatsen blir att antikroppsdiagnostik kan komplettera utredningen vid celiakimisstanke men att ett positivt transglutaminasantikroppstest inte kan ersätta tunntarmsbiopsin. Detta är helt i linje med aktuella rekommendationer för diagnostik av celiaki hos barn utarbetade av Svenska barnläkarföreningens sektion för gastroenterologi och nutrition www.blf.net/sektioner/gastro/ nutrition.