Under senare år har ett flertal välgjorda fetmabehandlingsstudier undersökt frågan om huruvida kostens sammansättning har effekt på viktnedgångens storlek. Frågan är om lågfettkost eller lågkolhydratkost är effektivast eller om kolhydratdosen (glycemic load, GL) kanske är av betydelse. Konklusiva data saknas ännu totalt sett, vilket inte hindrat kommersiella aktörer att försöka skära guld.
Ebbeling och medarbetare har nyligen publicerat en ambitiös studie där lågfettkost (55 procent kolhydrat, 20 procent fett) jämförts med kost med lågt GL (40 procent kolhydrat, 35 procent fett, fokus på mat med lågt glykemiskt index). En tanke var att ett högt GL, som är ett sammanvägt mått på glykemiskt index (GI) och mängden kolhydrat, ger högre postprandiala insulinnivåer, vilket i sin tur minskar tillgången på energi och resulterar i tidig hunger och ökat ätande.

73 unga (18–35 år), obesa (medelvikt 103 kg), icke-diabetiker randomiserades till en av ovanstående kostregimer under sex månader, följt av tolv månaders uppföljning. Bägge behandlingsarmarna fick lika många besök under studiens lopp. Det enda som skilde var kostråden. Alla deltagare rekommenderades att äta ad libitum och fick inga explicit hypokaloriska kostråd.
De kostregistreringar som gjordes under studien visade att bägge grupperna reducerade sitt totala energiintag på likartat sätt och att profilen på makronutrientintaget väl avspeglade regimernas dietära upplägg. Viktnedgången efter 18 månader var ca 2 kg i bägge grupperna, dvs det förelåg ingen skillnad avseende studiens huvudeffektmått, (P=0,99). Uppföljningsgraden vid 18 månader var 70 procent.

Studiedeltagarna hade före behandlingsstart genomgått peroral glukosbelastning och kunde därför post hoc-stratifieras med avseende på insulinvärdet efter 30 minuter. Tyvärr kunde endast 56 individer inkluderas i denna analys på grund av hemolys i resterande prov.
Det visade sig att insulinnivån signifikant modifierade behandlingseffekten. Individer med insulinnivåer under medianen förlorade lika mycket i vikt oberoende av behandlingsarm, medan de som hade högre insulinsekretion erhöll betydligt bättre viktreduktion efter 18 månader om de ingick i låg-GL-gruppen (–5,8 kg) än om de tillhörde lågfettgruppen (–1,2 kg, P=0,004).

Författarna konstaterar att insulinsekretion kan predicera viktnedgång och att feta individer med relativt sett hög insulinsekretion erhåller bättre viktminskning om de får kostråd som fokuserar på lågt GL snarare än på lågt fettintag.
Detta är ett intresseväckande resultat som pekar ut en patientgrupp som verkar kunna dra nytta av kostråd som avviker från den gängse strategin, dvs att fokusera på fettinnehållet.

Det bör betonas att studien är liten och att den signifikanta skillnad som lyfts fram avseende insulinsekretionen är resultatet av en ännu mindre post hoc-analys, vilket kräver fler och bättre designade undersökningar med riktad frågeställning avseende insulinsekretionens betydelse. Författarna har uppenbart haft en annan primär frågeställning för ögonen och när den sprack räddats över på post hoc-analysens livflotte – ett fullt förståeligt agerande, och resultatet blev ju trots allt intressant.



Foto: Science Photo Library
Feta individer med relativt sett hög insulinsekretion uppnår bättre viktnedgång om de får kostråd som fokuserar på låg kolhydratdos i stället för på lågt fettintag.