Konsultationen, mötet mellan läkare och patient, är vårdens hjärtpunkt. Att lära sig hantera denna relation är ett viktigt mål i läkarutbildningen. Studentens lärande av samtalet med patienten behöver därför studeras systematiskt. Forskningsområdet är sammansatt, med bidrag från medicinsk pedagogik, medicinsk psykologi, medicinsk etik och sociologi.
Syftet med avhandlingen var att från studentens perspektiv studera och analysera lärandet av konsultationen och patient–läkarrelationen. Materialet var studenters erfarenheter och dokumentation från undervisningen i mitten och slutet av läkarutbildningen, tillsammans med enkätdata från hela läkarutbildningen. En kvalitativ analys gjordes av studenters kursbeskrivningstexter och fem års dokumentation från utvecklingen av kursen i konsultationskunskap.

Lärandet underlättades av följande faktorer: att vara aktiv i praktiken, att kunna påverka sina studier och att en länk kommunicerades mellan tydliga läromål, lärandets aktiviteter och en praktisk examination med återkoppling. Studenternas rapporter om stöd och uppmuntran motsvarades av kursledningens utbildning av handledarna i en parallell process. Förstärkt student– handledarrelationen och reflektion över kursens utveckling matchade studenternas beskrivningar av medvetenhet och självförtroende i läkarstudierna.
Kan en instrumentell strategi vara ett stadium i studenters lärande av konsultationen? Frågan genererades av erfarna handledare efter analys av studenters kommunikationsförmåga i videoinspelade patientsamtal under grundutbildningens sista år. Analys av studenters reflektionstexter över en minnesvärd konsultation visade emellertid att studenter från samma fas uppfattade patienten som en »person bakom symtomen«. De uttryckte även en insikt i komplexiteten i läkares kliniska verksamhet och att de sökte efter ett professionellt förhållningssätt.
En tvärsnittsstudie med en enkät till 600 studenter från hela läkarutbildningen visade, i kontrast till tidigare rapporter, inte lägre värden för patientcentrerade attityder mot slutet av grundutbildningen. Kvinnliga studenter hade signifikant högre värden för patientcentrering än manliga, oberoende av tidigare vårderfarenhet och ålder. Studenter i sen klinisk fas redovisar alltså patientcentrering i skrift men kan ha svårt att i handling förena detta med läkarens sedvanliga kliniska uppgifter. Att en instrumentell strategi utvecklas i studenters sätt att kommunicera bekräftas i internationella longitudinella studier.
Att kunna möta patienten som person, skapa förtroende i en arbetsallians och förena det med korrekt medicinsk handläggning är mycket komplexa läromål. Läromålen behöver identifieras och examineras fortlöpande under läkares kliniska grundutbildning. Många korta kliniska placeringar kan ge fragmenterade relationer mellan studenter och handledare. För stark betoning av subspecialiteter ökar risken för splittring och för att studentens utveckling av en yrkesidentitet och ett professionellt förhållningssätt hämmas. Högskoleverkets aktuella granskning av läkarutbildningarna lyfte också särskilt fram denna risk.

Läkarstudentens lärande av konsultationen och patient–läkarrelationen sker lämpligen under den kliniska utbildningen, i en handledningsrelation med kontinuitet. Handledningen bör ha ett studentcentrerat och erfarenhetsbaserat arbetssätt som inkluderar återkoppling och reflektion.