DeMaria har i New England Journal of Medicine presenterat en läsvärd genomgång av indikationer för och resultat av överviktskirurgi. I artikelns kliniska vinjett presenteras en 44-årig kvinna som under de senaste tio åren behandlats för diabetes, högt blodtryck och gastroesofageal reflux. Trots bantningsförsök har hon gått upp från 109 kg till 127 kg, vilket lett till ett BMI på 46,6. Hennes behandlande allmänpraktiker vill inte rekommendera kirurgi med tanke på osäker effektivitet, risk för komplikationer och brist på långtidsresultat.

I översikten redovisas siffror från USA där populationen med ett BMI över 30 ökat från 15,3 procent 1995 till 23,9 procent 2005 och där 4,8 procent beräknas ha ett BMI över 40 [JAMA. 2006;295: 1549-55]. När det gäller klinisk evidens för överviktskirurgins effektivitet presenteras den svenska SOS-studien, där 2010 opererade patienter jämfördes med 2037 kontroller med signifikant större viktnedgång och förbättrad diabeteskontroll i den opererade gruppen.
En stor del av artikeln ägnas åt den preoperativa bedömningen av patienten, där författaren poängterar att anamnesen avseende diabetes, högt blodtryck, hyperlipidemi, koronarkärlssjuka, sömnapné, pulmonell hypertension och muskuloskeletala sjukdomar måste penetreras för att optimera den medicinska behandlingen perioperativt men också för att ha en baslinje när det gäller att senare utvärdera kirurgins effekt.
Liksom i de allra flesta konsensusdokument poängteras här att den psykologiska värderingen är viktig. Psykosociala faktorer som missbruk, låg socioekonomisk status och ett begränsat socialt nätverk liksom orealistiska förväntningar korrelerar med ett sämre kirurgiskt resultat [Obes Surg. 2005;15:552-60]. Depression och ångest är vanligt vid svår övervikt, och antidepressiv medicinering kan också vara en av orsakerna till viktuppgång. Trots denna medvetenhet finns egentligen inga specifika kontraindikationer till överviktskirurgi annat än mental eller kognitiv oförmåga att förstå ingreppet och konsekvensen av det. När det gäller förväntningar påpekar artikelförfattaren att oriktig information från Internet och medier [Surg Endosc. 2003;17:685-7] avseende överviktskirurgi kan leda till förhoppningar om orealistiskt stor viktnedgång samtidigt som kravet på egen beteendeförändring och risker associerade med kirurgin underskattas [http://www.mass.gov/Eeohhs2/ docs/dph/patient_safety/weight_loss_ executive_report.pdf].

DeMarias avslutande rekommendation är att den patient som beskrivits i vinjetten är klart lämplig för överviktskirurgi och att en gastrisk bypass-operation bör vara ett lämpligt alternativ. Artikeln ger en balanserad beskrivning av obesitasproblematiken och de kirurgiska behandlingsalternativen. Några nya rön presenteras egentligen inte. För den intresserade, ännu ej insatte, kan artikeln vara värdefull som orientering kring problemområden såsom indikationer i lägre BMI-intervall [Ann Intern Med. 2006;144:625-33] och kirurgi i tonåren samt vilken evidens som nu finns för att kirurgi är den enda dokumenterat framgångsrika behandlingsformen vid svår sjuklig övervikt.