Det är väl belagt att dålig kondition är förknippad med ökad risk för folksjukdomar som typ 2-diabetes och hjärt– kärlsjukdom. Enligt gängse rekommendationer bör vi vara fysiskt aktiva minst 30 minuter med måttlig intensitet minst fem eller helst alla veckans dagar [JAMA. 1996;276:241-6; Läkemedelsverket. 2006;17:16-97]. Det är mindre känt hur olika doser av fysisk aktivitet påverkar konditionen, och ett fåtal studier har rört postmenopausala kvinnor.

Stillasittande, friska, överviktiga (BMI 25–43), postmenopausala kvinnor (medelålder 57 år) med systoliskt blodtryck mellan 120 och 159,9 mm Hg rekryterades via annonser i massmedier. De motionerade mindre än 20 minuter högst tre dagar i veckan och tog högst 8000 steg per dag. Målet var att testa effekten på kondition av olika motionsdoser [3]. Av 4545 kontaktade kvinnor randomiserades 464 till fyra grupper: 102 till en kontrollgrupp, 155, 104 och 103 till interventionsgrupper som motionerade motsvarande en energiförbrukning av 4, 8 respektive 12 kcal/kg/ vecka, som motsvarar 50, 100 respektive 150 procent av aktuell rekommendation.
Interventionsgrupperna motionerade på motionscykel eller gångmatta med hjälp av tränare på ett träningscentrum 3–4 gånger i veckan. Efter att ha startat på en intensitet motsvarande 50 procent av varje kvinnas maximala kapacitet (motsvarande ca 4 kcal/kg/vecka) ökades intensiteten i två av interventionsgrupperna till 8 respektive 12 kcal/ vecka. Följsamheten var mycket god, och 427 kvinnor (92 procent) fullföljde studien. Omkring 90 procent av kvinnorna uppnådde målen för ökad fysisk aktivitet. Den lågintensiva gruppen (4 kcal/ kg/vecka) motionerade i snitt 72 minuter i veckan fördelat på 2,6 tillfällen, mellangruppen (8 kcal/kg/vecka) 136 minuter vid 2,8 tillfällen och den högintensiva gruppen (12 kcal/kg/ vecka) 191 minuter vid 3,1 tillfällen.

Den vardagliga fysiska aktiviteten utanför träningslokalen förändrades inte och låg konstant på drygt 5000 steg per dag. Konditionen ökade signifikant i alla tre interventionsgrupperna jämfört med kontrollgruppen. Syreupptagningsförmågan ökade med 4–9 procent på ett tydligt dosberoende sätt i de tre interventionsgrupperna. Vikten förändrades inte signifikant, men midjemåttet minskade i de tre interventionsgrupperna från ca 101 cm till ca 98 cm efter sex månader. Det systoliska blodtrycket sjönk signifikant i den högintensiva gruppen.

Studien visar att det finns ett starkt samband mellan grad av ökad fysisk aktivitet och grad av förbättrad kondition. Den visar också att en liten ökning av den fysiska aktiviteten (50 procent av rekommenderad dos) leder till en signifikant förbättring av konditionen.
Att midjemåttet minskade i alla tre interventionsgrupperna är ett viktigt och intressant fynd, som stödjer tidigare studier som visat att ökad fysisk aktivitet kan vara ett effektivt sätt att behandla bukfetma [Obes Res. 2004;12:789-98]. Midjemåttet är starkt kopplat till framtida sjuklighet och död [Int J Obes. 2004; 28:741-7]. Den goda följsamheten är uppmuntrande, även om man bör ha i minnet att studiedeltagarna var selekterade, då de rekryterades via annonser.
Vi kan också dra slutsatsen att det är möjligt att öka den fysiska aktiviteten för stillasittande, överviktiga postmenopausala kvinnor och därmed minska risken för insjuknande i tex typ 2-diabetes och kardiovaskulära sjukdomar.



Foto:SPL/IBL
Ett viktigt fynd var att redan en liten ökning av den fysiska aktiviteten minskade midjemåttet påtagligt. Bukfetma är ju starkt kopplad till framtida sjukdom och död.