Myterna kring HIV/aids är många. Det påstås ofta att krig och konflikter leder till högre HIV-förekomst och att flyktingar därför utgör en risk för spridning till befolkningen i de områden de flyr till.
Paul Spiegel och medarbetare från FNs flyktingkommissariat (UNHCR) anser i en översiktsartikel i Lancet från 30 juni att detta är just myter. De redovisar en genomgång av studier från sju afrikanska länder, utsatta för långvarig och utbredd konflikt (Kongo-Kinshasa, södra Sudan, Rwanda, Burundi, Uganda, Somalia och Sierra Leone). Inget samband mellan konflikt och HIV-prevalens kunde påvisas, och kvinnor i flyktinglägren hade snarast lägre HIV-prevalens än omgivande befolkning. De kunde inte heller påvisa någon HIV-ökning efter användning av våldtäkt som vapen i Kongo-Kinshasa och Sierra Leone.

Resultaten antas ha flera orsaker. Författarna anger att flyktingar huvudsakligen utgörs av kvinnor från landsbygd med lägre initial HIV-prevalens och att den sexuella exponeringen minskar under konflikt och flykt. Dessutom anges att våldtäktsmännen ofta är unga män från landsbygdsområden. De nämner – närmast i förbigående – att data är osäkra, eftersom de oftast baserar sig på prevalensen hos gravida kvinnor och att det saknas uppgifter om förekomsten hos män och hos dem som stannar kort tid i läger eller är internflyktingar.
Jag saknar en diskussion kring effekten av massmord, tvångsförflyttningar eller av att människor tvingas gömma sig i otillgängliga områden. Även saknas synpunkter på hur konflikt och flykt påverkar »naturlig« dödlighet och fertilitet och därigenom validiteten av testning under graviditet. I artikeln varnas emellertid för att HIV-incidensen kan öka när ökade transportmöjligheter och mer pengar i omlopp gör att människor söker sig till städer för arbete under återuppbyggnaden efter en konflikt.

Rapporten har i olika internationella medier återgetts som att en FN-studie visat att det inte finns något samband mellan konflikt, våldtäkter och HIV. Enligt Läkare utan gränsers erfarenhet är det, oberoende av vilken HIV-effekten är på populationsbas, många kvinnor och flickor i konfliktområden och i flyktingläger som utsätts för sexuellt tvång och våld och många som tvingas till samlag i utbyte mot beskydd, passage, mat eller andra livsförnödenheter. Det finns tyvärr flera uppgifter om att dessa övergrepp även utförs av dem som är på plats för att skydda flyktingarna – fredsskapande eller fredsbevarande styrkor, poliser och även nationella och internationella hjälparbetare.
Det finns all anledning att betrakta dessa övergrepp som det de är – en krigshandling – och åtgärda dem i enlighet med detta och att förstärka skyddet för dem som behöver skyddas, framför allt kvinnor och barn, men också att ge dem som utsatts för övergrepp social, psykologisk och medicinsk hjälp, inklusive profylax mot HIV och hepatit, antikonception, tillgång till säker abort och rekonstruktiv kirurgi. Risken är ändå stor att dessa kvinnor stöts ut ur den sociala gemenskapen och tvingas till prostitution för att försörja sig. Det är också viktigt att hjälpa de unga pojkar och flickor som deltagit i eller tvingats se på övergreppen för att förhindra att upplevelserna leder till fortsatt sexuellt våld, risktagande och utsatthet när de själva växer upp.



Foto: IBL Bildbyrå
Oavsett sambandet mellan HIV-prevalens och krig utsätts flyktingar för sexuella övergrepp, som bör ses som krigshandlingar. Bilden: »The night commuters«, barn i norra Uganda som söker skydd undan att kidnappas till att bli soldater eller sexslavar.