Ekonomiskt lönsamt hjälpa deprimerade anställda

Det är ekonomiskt lönsamt för företag att identifiera deprimerade anställda och uppmuntra dessa att söka behandling. Det, kanske något cyniska, rönet kommer från en uppmärksammad amerikansk studie presenterad i JAMA.

Studien bygger på 604 individer med depressiva besvär. Dessa identifierades genom ett frågeformulär som sändes ut till drygt 100000 personer. Studiedeltagarna arbetar vid 16 större företag i USA som är verksamma inom flera olika branscher. Bland yrkeskategorierna fanns exempelvis piloter, bankanställda, advokater, städare och lastbilschaufförer. Individer som hade sökt vård för mental hälsa under det senaste året exkluderades. Det gjorde även personer med bipolär sjukdom och de som tidigare gjort suicidförsök.
Studiedeltagarna delades slumpmässigt in i två grupper. Deltagarna i den ena gruppen fick ett brev med information om att de sannolikt uppfyller kriterierna för depression och borde söka hjälp och behandling för denna. Den andra gruppen, interventionsgruppen, kontaktades av så kallade caremanagers, en slags terapeuter.
Dessa caremanagers gjorde en sammanställning kring depressionsproblematiken och utvärderade individerna mer i detalj. Personerna i interventionsgruppen kontaktades sedan upprepade gånger av sina caremanagers, som kontinuerligt uppmuntrade dem att söka hjälp och vård via den ordinarie vårdapparaten. De studiedeltagare som av olika orsaker inte var intresserade av att söka hjälp på annat håll erbjöds psykoterapi per telefon, som omfattade samtal på 30–40 minuter per vecka i två månader.

En utvärdering av samtliga studiedeltagare genomfördes sedan efter sex och tolv månader. Resultaten visade att anställda som haft kontakt med caremanagers i genomsnitt arbetade 2,6 timmar mer per vecka än kontrollgruppen. Per år blir dessa 2,6 timmar per vecka närmare tre veckor mer i arbetstid. Studiedeltagarna som fått hjälp var också mer benägna att inte byta jobb, 93 procent av individerna i gruppen som haft caremanagers arbetade på samma företag efter ett år. Motsvarande siffra i kontrollgruppen var 88 procent.
Vid sidan av effekterna på arbetstid och att de inte bytte arbetsplats lika ofta hade individerna i interventionsgruppen närmare 40 procent större chans att bli friska från sin depression än kontrollgruppen. Andelen individer som blev friska från sin depression var 26 procent i interventionsgruppen, medan andelen som »förbättrades substantiellt« i samma grupp var 31 procent.

De sammanlagda kostnaderna för att ha en caremanager, som kontaktar en anställd vid flera tillfällen och som uppmuntrar honom eller henne till vård, samt i vissa fall tillhandahåller psykoterapi per telefon, beräknas uppgå till totalt 100–400 dollar per år, vilket motsvarar 650–2600 kronor.
Författarna anger inte explicit vad de tror att de ekonomiska vinsterna blir till följd av minskade kostnader på grund av lägre sjukfrånvaro och förbättrad produktivitet. Men bara det faktum att de anställda arbetade fler timmar innebär årliga besparingar på runt 1800 dollar, motsvarande 11000 kronor, skriver de.
Forskarna konstaterar sammantaget att det är företagsekonomiskt lönsamt att identifiera anställda med depressionsproblematik och försöka hjälpa dessa. Vård av anställdas mentala hälsa ses ofta, och helt felaktigt, som ett »svart hål« för företag att hälla ned pengar i utan att få något tillbaka, skriver de vidare. Vid sidan av de krasst ekonomiska vinsterna kommer dessutom aspekterna av att hjälpa människor i sin omgivning som har det svårt, poängterar författarna slutligen.