En bra bråckplastik ska hålla länge, hela livet, och medföra låg risk för såväl tidiga som sena komplikationer. För att man på ett tillförlitligt sätt ska kunna välja rätt operationsmetoder för framtiden är jämförande studier med långtidsuppföljning en förutsättning.

I en randomiserad studie, omfattande 280 patienter som opererats för primärt ljumskbråck med öppen suturerad plastik, Shouldice, öppen nätplastik, Lichtenstein eller laparoskopisk nätplastik (TAPP), gjordes en noggrann uppföljning med läkarkontroll efter i genomsnitt 52 månader. Shouldiceplastik resulterade i sex recidiv och nätplastikerna i vardera ett recidiv; skillnaderna är emellertid inte signifikanta i detta relativt lilla material.
Förekomsten av parestesier eller bedövningskänsla i ljumsken, som tecken på nervskada, skilde sig åt signifikant: tio fall efter respektive öppna operationsmetod jämfört med ett efter laparoskopisk operation. Tre kirurger med stor erfarenhet av såväl öppen som laparoskopisk bråckkirurgi gjorde operationerna i studien. TAPP bedömdes vara den bästa tekniken i händerna på en erfaren kirurg. Diskussionen om bästa teknik vid ljumskbråcksoperation fortsätter.
När den refererade studien från Heidelberg påbörjades för tio år sedan var recidivrisken fortfarande den primära frågeställningen bland bråckkirurger. I detta avseende har nätplastikernas överlägsenhet gentemot suturerade plastiker befästs det senaste decenniet, både i vetenskapliga studier och i nationella register, som i det svenska och det danska bråckregistret. Recidivfrekvensen har blivit mycket låg även utanför specialklinikerna.

Nu domineras i stället diskussionen inom bråckkirurgin av problemet med den tiofalt högre risken för kronisk smärta. Nervskada, som på ett tillförlitligt sätt undersökts i den aktuella studien, är den främsta orsaken till kronisk smärta.
Anatomiskt är det logiskt att den laparoskopiska tekniken är förskonad från denna typ av skada, då synliga nerver ligger i en avlägsen riskzon och lätt kan undvikas, medan nerver alltid ligger i operationsfältet och måste hanteras vid öppen operation. Det är därför ett väl underbyggt påstående att den erfarne laparoskopisten utför en säker operation för primärt bråck avseende både recidivrisk och risk för smärta. Ändå rekommenderas öppen nätplastik som rutinmetod i internationella riktlinejer baserat på resultat från flera studier som visat klart sämre resultat efter laparoskopisk bråckkirurgi utförd av icke-specialister. Inlärningskurvan är lång. Öppen nätplastik har också fördelen av att kunna utföras i lokalanestesi.
Det finns följaktligen flera saker att väga in vid beslutet om operation av ljumskbråck. Det är högst sannolikt att ökad kunskap om postoperativ kronisk smärta kommer att påverka både valet av operationsmetod och sättet att operera bråck i framtiden.