Om och hur prostataspecifikt antigen (PSA) skall användas i prostatacancerscreening debatteras livligt, men det råder allmän konsensus om att PSA-baserad screening inte är indicerad för män 40 år eller >75 år. I dessa åldergrupper kan PSA-screening leda till, förutom onödig oro, diagnostiska och terapeutiska åtgärder av tvivelaktigt värde för individen och onödiga kostnader för sjukvården.
För att se hur vanligt förekommande PSA-screening var bland män 40 år eller >75 år och vem som ordinerat analysen har Kerfoot och medarbetare genomfört en studie i New England. Av 232000 PSA-analyser från 1997 till 2004 på patienter utan prostatacancer på sju Veterans health administration-sjukhus kom 18 procent från män >75 år och 1 procent från män 40 år.

Urologspecialister och läkare över 50 år (speciellt män) hade signifikant oftare remitterat patienter >75 år för PSA-bestämning. Författarna konkluderar följdriktigt att det är vanligt med missriktad screening och att den varierar mellan olika typer av förskrivare (lägst hos sköterskor och läkarassistenter). Man tror att den högre frekvensen hos äldre manliga förskrivare beror på vad man kallar »prostataempati« och att den ökar när förskrivaren själv kommer i riskåldern för prostatacancer.
PSA-analyser genomförs givetvis även i Sverige i någon form av screeningsyfte bland män utanför åldersgrupperna 40 år eller >75 år. Uppgifter om hur vanligt det är saknas, men att så många som nästan vart femte PSA-prov skulle tas på män >75 år utan prostatacancer är mycket osannolikt. Man kan bara spekulera i orsakerna till skillnaden mellan New England och Sverige – kanske svenska läkare är mer benägna att följa riktlinjer än de amerikanska kollegerna. Det förefaller mindre sannolikt att det skulle vara skillnader i kunskap, en amerikansk urolog över 50 år måste ju väl känna till hur det förhåller sig.