Väpnade konflikter och HIV/aids har de senaste decennierna lagt ytterligare stenar på de bördor som tynger Afrika söder om Sahara. Antalet krigförande stater fördubblades under perioden 1989– 2000, och man har talat om ett »konfliktbälte« från Afrikas horn till Angola. Kongo-Kinshasa har lamslagits av världens mest förödande konflikt sedan andra världskriget, den enda multinationella konflikten i regionen. Upp till fyra miljoner människor beräknas ha dödats inför en mer eller mindre indifferent omvärld. Annars dominerar de inomstatliga konflikterna, och flyktingar inom det egna landet är betydligt vanligare än flyktingar över gränserna.

HIV och väpnade konflikter har ofta analyserats var för sig, medan det finns få publikationer om dynamiken och relationen mellan de båda. Två artiklar har dock under sommaren publicerats i ämnet [1, 2] som delvis vänder upp och ner på tidigare antaganden. I en studie gällande HIV-prevalensen bland fertila kvinnor i Luanda, Angola, kunde vi bekräfta tidigare fynd av betydligt lägre siffror än i omgivande grannländer; knappt 2 procent år 2000 [1]. Angola kunde först 2002 underteckna ett fredsavtal efter nästan 40 år av krig och med en stor del av befolkningen som internflyktingar. Den relativt sett låga HIV-prevalensen var alltså en utmaning mot den gängse teorin, som bla utgick från HIV-explosionen efter folkmordet i Rwanda. Väpnade konflikter förutsattes leda till moralisk upplösning, som tillsammans med fattigdom, flyktingläger och social utsatthet ledde till ökat sexuellt våld, kommersiellt sex och förutsättningar för snabb HIV-spridning.

För att studera förhållandet mellan krig och HIV-prevalens i de 37 afrikanska länderna söder om Sahara har vi matchat data från UNAIDS med uppgifter från institutionen för freds- och konfliktforskning vid Uppsala universitet [1]. Man använder sig av en skala för att skatta nivån av väpnade konflikter: fred = 0; mindre konflikter (25 döda per år) = 1; mellanstora konflikter (25–1 000 döda per år) = 2; krig ( >1 000 döda per år) = 3. Vi adderade dessa konfliktfaktorer (Armed Conflict Factor, ACF) för vart och ett av länderna under perioden 1991–2000 och jämförde dessa med HIV-seropositivitet bland gravida kvinnor. Länder med fred hade en HIV-prevalens på i medeltal 18,6 procent, medan motsvarande siffra var 8,3 procent för länder med ACF 1–9 och 7,8 procent med länder med ACF >10, en statistiskt signifikant negativ relation mellan grad av väpnad konflikt och HIV-prevalens.

Spiegel och medarbetare har efter en grundlig epidemiologisk genomgång av artiklar från sju krigsdrabbade länder söder om Sahara kommit till en liknande slutsats [2]. Förutom att man ifrågasätter tidigare slutsatser från Rwanda finner man inget stöd för hypotesen att HIV-prevalensen skulle öka under en militär konflikt eller vara relaterad till ökat sexuellt våld. Vidare visar man att de flesta flyktingläger har lägre HIV-prevalens än den omgivande befolkningen.
Man får alltså tänka i andra banor än tidigare. Väpnade konflikter innebär minskad rörlighet i befolkningen och utgör ett hinder för det civila livets transporter och kommers, vilket ger en dämpande inverkan på spridningen av HIV. Varje konflikt äger rum i en unik situation, vilket gör att det är svårt att generalisera. HIV-prevalensen beror på ett svåröverblickbart antal faktorer och deras samspel. Dock talar dessa båda artiklar för att sambandet mellan krig och HIV-spridning sannolikt är det motsatta till vad som tidigare hävdats.
Situationen i Moçambique indikerar samtidigt en annan period av sårbarhet. Efter freden 1992 har HIV-prevalensen ökat kraftigt i landet. Risken är uppenbar att detta nu skall upprepas i Angola med dess nyvunna fred och med återvändande flyktingar och soldater som börjar återgå till ett normalt socialt liv. Det är därför av största vikt att man nu påbörjar den upplysning och de preventiva åtgärder som försummats under den långa krigsperioden.