Osteoporosfrakturer har stora hälsoekonomiska konsekvenser, och ofta medför frakturen ett långvarigt och ibland kvarstående lidande. Hälften av alla svenska kvinnor och en fjärdedel av männen kommer att drabbas av en osteoporosfraktur. Det är således därför av stor vikt om vi kan förebygga dessa benbrott.
Vår frakturrisk påverkas både av genetisk konstitution och av livsstil. Livsstilsfaktorernas inflytande på osteoporosfrakturrisken förefaller få ökad betydelse med stigande ålder [1]. En sådan modifierbar och möjlig livsstilsfaktor för frakturer bland äldre är fysisk aktivitet. Hög fysisk aktivitet kan förebygga frakturer genom att leda till förbättrad balansförmåga och minskad fallbenägenhet men också genom att öka skelettets hållbarhet.

Helst bör effekten av fysisk aktivitet utvärderas i en randomiserad studie. En sådan studie av fysisk aktivitet och frakturrisk är av metodologiska skäl svår att genomföra, och det finns heller ingen sådan publicerad. Vi får därför förlita oss på resultat från observationsstudier i våra rekommendationer. Tidigare studier som analyserat risk för osteoporosfraktur vid olika nivåer av fysisk aktivitet bland män har gett osäkra resultat. Vi har därför inom kohorten ULSAM (Uppsala Longitudinal Study of Adult Men) analyserat om olika grader av fysisk aktivitet är relaterade till frakturrisk [2].

ULSAM har fördelen av att ha en mycket lång uppföljningstid vid upprepade undersökningar: de drygt 2000 männen har följts från 50 års ålder vid sammanlagt fem undersökningstillfällen under den 35-åriga uppföljningstiden. Under denna tid har 22 procent drabbats av fraktur. Vi har analyserat hur antalet frakturer fördelade sig mellan tre nivåer av validerad självskattad fysisk aktivitet: låg, medel och hög.
Den höga nivån var inte en extrem aktivitetsnivå utan rapporterades av ca 50 procent av männen. Materialet analyserades med en tidsberoende analys; den analyserade exponeringen av fysisk aktivitet och andra variabler vi tog hänsyn till förändrades över tid. Vi kunde justera sambanden för ett stort antal möjliga störfaktorer som inte varit möjliga att ta hänsyn till i tidigare undersökningar. Resultaten visade att jämfört med kategorin hög fysisk aktivitet hade de med låg fysisk aktivitet 150 procents ökad risk för höftfraktur och de med medelhög aktivitet 60 procents ökad risk för fraktur. En teoretisk beräkning indikerade att om alla män kunde öka sin aktivitetsnivå till den höga kategorin skulle en tredjedel av antalet höftfrakturer kunna undvikas. Vi hade också möjlighet att studera effekten av förändrad aktivitet under den långa uppföljningstiden.

Mycket av frakturrisken föreföll vara en färskvara: ökad aktivitet reducerade risken för fraktur men minskad aktivitet gav ökad risk för fraktur. Resultaten indikerar således också att det aldrig är för sent att börja röra sig.