Överlevnaden efter behandling för kolorektal cancer i Sverige har förbättrats under de senaste decennierna. Förbättringen är mer uttalad efter rektalcancer än efter koloncancer, vilket tillskrivs riktade insatser i form av forskning, förändring av operationsteknik och centralisering av behandlingen. Liknande riktade insatser är önskvärda för att på motsvarande sätt förbättra överlevnaden efter koloncancer. Syftet med den refererade studien var att utvärdera resultaten efter behandling för koloncancer i Stockholm–Gotlandregionen och att försöka identifiera sätt att förbättra resultaten.

Samtliga 2855 patienter som diagnostiserades med koloncancer i regionen 1996–2000 ingick i studien och följdes till 2005. Medianåldern var 74 år och femårsöverlevnaden 46 procent. Hos patienter utan känd fjärrmetastasering var operationen, som utfördes lokalt, inkomplett i 13 procent av fallen.
Överlevnaden korrelerade starkt till radikal kirurgi och tumörstadium. Akut operation var en oberoende riskfaktor för sämre överlevnad. Medianantalet undersökta lymfkörtlar var sex, trots att vårdprogrammet stipulerar minst tolv undersökta körtlar för korrekt stadieindelning. Skillnader i antal undersökta körtlar fanns mellan olika sjukhus, vilket kan bero på skillnader dels i kirurgisk teknik, dels i undersökning av preparaten. Även vissa skillnader i överlevnad sågs mellan olika sjukhus.
Författarna konkluderar att förbättring av resultaten efter koloncancerbehandling bör kunna åstadkommas genom en ökning av andelen patienter där man lyckas avlägsna all tumörvävnad. Mer extensiv kirurgi och optimerad undersökning av preparaten kommer också att leda till en mer korrekt stadieindelning, där man hittar fler patienter med metastasering i lokala lymfkörtlar. Därigenom kommer andelen patienter som erbjuds adjuvant kemoterapi att öka, vilket i sin tur förbättrar överlevnaden.