Förhoppningarna kring läkemedelskandidater som blockerar effekterna av interleukin-1 (IL-1) mot sjukdomar som reumatoid artrit (RA) var länge stora. Men efter framgångarna med TNF-alfa-hämmare fick IL-1-hämmande substanser se sig frånsprungna, och intresset föll snabbt. Nu verkar dock vinden ha vänt på nytt, och flera forsknings- och läkemedelsbolag satsar stort på IL-1-blockerande substanser som prövas i klinisk fas. Det skriver tidskriften Nature, som gjort en sammanställning över fältet.
IL-1 var ett av de cytokiner som först upptäcktes, det var 1977 som IL-1 beskrevs första gången. Då ifrågasatte många forskare att ett och samma protein kunde ha så skilda effekter som exempelvis att påverka lymfocyter, orsaka feber och verka degenererande på leder. Just effekten på leder gjorde IL-1-blockerande substanser till lovande RA-preparat, och flera läkemedelskandidater prövades.
I dag finns en IL-1-blockerande substans, anakinra (Kineret), på marknaden mot RA. Anakinra, som godkändes 2001, har utvecklats av det amerikanska bioteknikbolaget Amgen, men de kommersiella framgångarna har låtit vänta på sig. Bidragande till detta, och till det allmänna ointresset från industrins sida för IL-1-hämmare som läkemedelsklass, har som nämnts inte minst varit TNF-alfa-hämmarnas segertåg. De tre mest säljande TNF-alfa-hämmarna hade under 2006 en total försäljning på svindlande 64 miljarder kronor.
Men trots kommersiella motgångar har forskningen kring IL-1 fortsatt att bredda kunskapsfronten. Nu har studier presenterats som indikerar att hämning av proteinet kan vara gynnsamt vid gikt men också vid mer »oväntade« sjukdomar, som diabetes, där substanserna tros blockera destruktionen av betacellerna, samt alzheimer.
I kölvattnet till detta har också det kommersiella intresset vaknat på nytt, och nu finns en IL-1-hämmare i fas III med indikationen Muckle–Wells´ syndrom, en ovanlig, ärftlig inflammatorisk sjukdom. Därtill finns ytterligare minst två IL-1-hämmare mot RA i klinisk prövning samt ett preparat mot typ 2-diabetes i fas I. De flesta av läkemedelsjättarna har därtill IL-1-hämmande substanser i preklinisk fas.
Monoklonala antikroppar är ett bra exempel på ett forskningsfält där stora förhoppningar först grusades och där fältet ansågs som »dött« men där man sedermera kom att skörda enorma framgångar, inte minst kommersiellt. Om IL-1-hämmarna drabbas av ännu ett bakslag eller om det blir »andra gången gillt« återstår emellertid ännu att se.