Koronarstentar kan vara antingen vanliga metallstentar (bare metal stent, BMS) eller läkemedelsavgivande stentar (drug-eluting stent, DES), som är klädda med en polymer som kan utsöndra läkemedel avsedda att minska risken för återförträngning. Nyligen har säkerheten hos DES ifrågasatts, då man noterat fler sena (>30 dagar efter ingreppet) stenttromboser med tendens till ökad risk för död eller hjärtinfarkt än med BMS.

Mot denna bakgrund har Stettler och medarbetare gjort en metaanalys av 38 randomiserade kliniska prövningar som jämfört två DES (sirolimus-eluting stent, SES, och paclitaxel-eluting stent, PES) med BMS eller med varandra. Totalt inkluderades 18023 patienter som följdes minst sex månader och upp till fyra år.

Mortaliteten skilde sig inte mellan BMS, SES och PES. Risken för hjärtinfarkt var något lägre med SES än med BMS och PES. Om ca 100 patienter behandlas med SES i stället för med BMS eller PES förhindras en hjärtinfarkt under en period på fyra år. Däremot fanns inga säkra skillnader mellan grupperna beträffande död eller hjärtinfarkt sammanlagt.
Ingen skillnad sågs heller i det totala antalet angiografi- eller obduktionsverifierade stenttromboser. Däremot noterades en viss ökning av sena stenttromboser med PES. Behovet av ett förnyat ingrepp på grund av återförträngning var något lägre för SES än för PES. Författarna konkluderar att SES förefaller vara bättre (»clinically better«) än PES.

De skillnader som registrerades var genomgående små och baserades ibland på ett förhållandevis litet antal händelser. Till exempel var antalet sena stenttromboser 22, 30 och 42 för BMS, SES respektive PES. Dessutom kunde man inte uppskatta frekvensen av de stenttromboser som inte dokumenterats med angiografi eller obduktion; här finns ett stort mörkertal. Vidare gjordes många förnyade ingrepp efter angiografiskt fynd av återförträngning i stället för att göras enbart vid återkomst av symtom eller påvisad ischemi. Därför belyser de ingående studierna inte alls det verkliga behovet av förnyade ingrepp.

Statistiken är ytterst komplicerad, eftersom en stor del av resultaten grundar sig på indirekta jämförelser mellan SES och PES. SES har jämförts med en typ av BMS i 16 studier och PES med en annan typ i sju studier. SES har jämförts med ett BMS som har en något högre risk för återförträngning och stenttrombos än det BMS som PES jämförts med. Författarna medger också vissa svagheter beträffande resultaten kring stenttrombos och behovet av förnyat ingrepp.

Resultaten av den aktuella metaanalysen får nog närmast betraktas som hypotesgenererande, och min uppfattning är att SES och PES tills vidare bör betraktas som likvärdiga beträffande effekt (förmågan att förhindra återförträngning) och säkerhet (risk för stenttrombos med åtföljande hjärtinfarkt eller dödsfall).

Viktigare än valet av DES torde valet av patient vara, men i dag finns det ingen konsensus om när DES bör användas i stället för BMS.


Bara små skillnader registrerades i jämförelsen mellan olika typer av stentar. Ingen konsensus finns i dag om när läkemedelsavgivande stent bör användas i stället för vanlig metallstent.