Kardiell fysiologisk anpassning till långvarig intensiv fysisk aktivitet, sk idrottshjärta, innefattar typiskt EKG-förändringar av varierande grad, ofta av diskret natur. En mindre del av idrottare uppvisar dock signifikant avvikande EKG utan att tecken på bakomliggande hjärtsjukdom kan ses vid fortsatt utredning.
Det saknas dock långtidsuppföljningar av dessa idrottare. Särskilt viktigt är detta då 12-avlednings vilo-EKG ingår tillsammans med anamnes och fysiologisk undersökning i den av Riksidrottsförbundet och Socialstyrelsen rekommenderade kardiologiska screeningen av elitidrottare i Sverige.
I en aktuell studie jämfördes 81 idrottare med kraftigt avvikande EKG (T-negativitet >2 mm i minst tre avledningar) – utan tecken på bakomliggande hjärtsjukdom vid kompletterande utredning – med 229 matchade friska idrottare med normalt EKG.
Fem av de 81 (6 procent) idrottarna med stora EKG-förändringar utvecklade kardiomyopati (1 arytmogen högerkammarkardiomyopati, 3 hypertrofisk kardiomyopati, 1 dilaterad kardiomyopati). Av de 81 avled en i plötslig hjärtdöd under en uppföljningstid på 9 ± 7 år. Inga i kontrollgruppen visade tecken på kardiomyopati (P=0,001). Total kardiovaskulär morbiditet var 14 respektive 2 procent i grupperna.
Författarna konkluderar att kraftiga EKG-avvikelser kan vara det första tecknet på underliggande, eventuellt senare debuterande hjärtsjukdom och att dylika EKG-avvikelser måste följas upp på längre sikt.
Detta är en unik och viktig studie. Mot bakgrund av plötsliga dödsfall inom idrotten rekommenderas i dag riktad kardiell screening av riskgrupper och elitidrottare. Antalet studier inom området är dock fortfarande relativt litet.
Vilo-EKG har en viktig plats i riktad hjärtundersökning av elitidrottare, dels för att identifiera möjlig bakomliggande hjärtsjukdom, dels för att ett normalt EKG är förenat med god prognos avseende utveckling av den vanligaste orsaken till plötslig hjärtdöd hos unga, kardiomyopati.