Michael Cheng-tek Tai är professor i medicinetik i Taiwan efter att ha utbildats och arbetat i Kanada. Tillsammans med Donald Hill, lärare i medicinsk etik i England, har han skrivit en artikel som belyser ett konfucianskt perspektiv på praktisk klinisk etik.
Man påpekar att kliniska problem innehåller mer än medicinsk diagnos, behandling och samspel mellan läkare och patient. Sociala, kulturella, religiösa, ekonomiska och personlighetsmässiga skillnader påverkar. Konfuciansk konsultation grundas inte på individens autonomi utan situationen ses i större sammanhang. Inför ett beslut begrundar man: Vad är motiven bakom det tänkta beslutet? Vilka är de relevanta dragen i situationen? Är en tänkt lösning förnuftig och anständig, dvs i harmoni med traditionella etiska principer och samhällets normer? Är åtgärden laglig?

En lösning som verkar förnuftig behöver ju inte vara laglig, och en laglig åtgärd behöver inte synas förnuftig. För att nå bästa möjliga lösning grundar man sitt vidare resonemang på fem principer som hör hemma i den konfucianska läran. Dessa principer gäller allmänt för social interaktion i samhället och också i medicinsk praktik.
Medkänsla: empati mer än sympati.
Rättfärdighet. »Den stora människan förstår rättfärdighet, den lilla förstår profit.«
Anständighet: rätt uppträdande i sociala samspel, uppfyllande av sin roll i livet. I vården handlar det om att läkare och patient bör ha ömsesidig tilllit.
Plikttrogenhet, som innefattar ansvarskänsla, sannfärdighet. Här finns det ansvar som följer med en viss position. En läkare måste fullgöra sin plikt att se till sina patienters bästa, och patienter måste samarbeta med läkaren. Här finns också en plikt hos människan att vårda sin kropp på bästa sätt.
Icke-våld, respekt för liv (ahimsa, hämtat från hinduism och buddism).

Författarna säger att det inte finns absoluta svar på etiska dilemman, men den som ställs inför ett problem har uppgiften att finna en lösning som bäst bär upp mänskliga värden inom den tradition man tillhör.
En grund i artikeln är att vi inte är sociala atomer utan får vår identitet delvis genom våra roller och relationer. Termerna kan kanske tyckas belysa en föråldrad kultur, men vi uppfattar ju varandra på liknande sätt som bärare av moraliska egenskaper som falsk, pålitlig, lat, rättvis … Ordens innebörd har vi lärt oss i socialt samspel. Under uppväxten har vi också införlivat vad en lärare, polis och läkare är och inte är.

Läkarrollen har tidigare tillskrivits en tydlig moralisk dimension. Olika krav på förändring av läkarregler och läkarrollen ställs allt oftare. Som doktor skulle man klara det bra om man var som Hans Alfredsons pastor Jansson, nollställd och beredd att hoppa på allt modernt, men i verkligheten byter vi ju inte en moralisk identitet för att det kommer nya regler.
Är någon av de konfucianska principerna omodern för västvärldens läkare, och vad ger det för resultat? Finns det någon kärna i läkarrollen?


Konfucianska principer kan kanske vägleda när läkarens moraliska identitet naggas i kanten av alla moderna krav. Bilden: Konfucius (551–479 f Kr), okänd konstnär.