Vid ett universitetssjukhus i Pittsburgh med 730 sängplatser har man ett »rapid response system« (RRS) sedan 15 år tillbaka. Ett RRS består i utbildning om vitala funktioner och kriterier för beslut om när det vi i Sverige kallar mobil intensivvårdsgrupp (MIG) ska tillkallas. Det består också i att analysera hjärtstopp, situationer som systemet vill undvika. Därför redovisar man en analys av 2005 års hjärtstopp på sitt sjukhus.

Sjukhuset hade 111 hjärtstopp hos 104 patienter. Av dessa överlevde 25 procent till utskrivning. Den initiala överlevnaden var lägre ju mindre monitorerade patienterna var (83, 69 respektive 36 procent för IVA, monitorerade respektive omonitorerade vårdavdelningar).
18 procent av hjärtstoppen bedömdes som potentiellt undvikbara, dvs man hade inte följt sjukhusets riktlinjer, inte övervakat eller följt upp patienten tillräckligt, varit alltför sen med att ge patienten vad han eller hon behövde eller fördröjt kontakten med MIG. Man drar slutsatsen att flera hjärtstopp skulle kunna undvikas om man hade följt sjukhusets riktlinjer, monitorerat patienterna bättre eller agerat tidigare när patienters tillstånd försämrades.

Studien är ett bra exempel på ett målmedvetet patientsäkerhetsarbete som är lätt att omsätta i svensk sjukvård. Om vi vill minska förekomsten av hjärtstopp bör vi granska vad som sker innan de inträffar. Jag vågar anta att slutsatserna i Sverige skulle likna dem från Pittsburgh. Vi behöver svenska studier som denna. Vi behöver utveckla våra RRS, utbilda om svikt i vitala funktioner, ge kriterier för att agera/kontakta MIG och lära av de hjärtstopp som trots allt inträffar.