TNF-blockad effektiv även vid barnpsoriasis

Psoriasis är en folksjukdom som även drabbar barn och är då förenad med sämre prognos avseende svårighetsgrad och kroniska besvär än vid vuxendebut. Etiologin är ganska väl kartlagd och involverar predisponerande genetiska faktorer och utlösande agens (infektioner, stress, klimatfaktorer).
Psoriasis kännetecknas av inflammation i hud (ibland även i leder) och överproduktion av hudceller med åtföljande tjocka fjäll och rodnader, sk plack. Utslagen kan bli mer än handflatestora och täcka stora delar av kroppen. Gemensamt för alla former av psoriasis är den aseptiska inflammationen, som åtminstone delvis medieras av cytokinfaktorn TNF(alfa). Sk biologisk terapi med TNF-hämmare har tidigare visat sig effektiv i många fall av vuxenpsoriasis, men inga studier på barnpsoriasis har tidigare publicerats. Barn behandlas företrädesvis med utvärtes medel (kortison, D-vitaminderivat och UV-terapi); invärtes behandling med metotrexat, ciklosporin och retinoider används sällan på grund av oron för bieffekter.

I en nyligen publicerad amerikansk-kanadensisk multicenterstudie behandlades 211 barn och ungdomar (4–17 år) som led av måttlig till svår psoriasis med etanercept, ett TNF-bindande protein (0,8 mg etanercept/kg till max 50 mg/ vecka eller placeboinjektioner i tolv veckor). Detta följdes av 24 veckors öppen etanerceptbehandling. Efter 36 veckor randomiserades 138 av dessa patienter till placebo eller etanercept för att utröna effekten av utsatt behandling respektive återinsättande av etanercept under ytterligare tolv veckor. Primära effektmått var ≥75 procents förbättring i psoriasisskalan PASI (PASI 75). Sekundära effektmått var PASI 90, prövarens allmänna bedömning av effekten (läkt eller nästan utläkt) och utvärderingen av säkerheten.
Resultaten var till klar fördel för etanercept. Efter tolv veckor hade 57 procent av etanerceptbehandlade patienter nått PASI 75 jämfört med 11 procent i placebogruppen (P0,001). PASI 90 (= nästan komplett utläkt) uppnåddes av 27 respektive 7 procent av patienterna (P0,001). Vid vecka 36, efter 24 veckors öppen etanerceptbehandling, var PASI 75 för bägge grupper 65–68 procent.
Efter utsättningen av etanercept försvann behandlingseffekten i 29 av 69 fall inom tolv veckor. Fyra fall av allvarlig biverkan inträffade under behandling med etanercept: en 14-årig flicka fick en ovarialcysta borttagen under pågående etanerceptbehandling, en 9-årig patient hade sjukvårdskrävande gastroenterit och en 7-årig patient fick en pneumoni som vände på antibiotikabehandling. Alla biverkningar försvann utan bestående men. Lindrig inflammation på injektionsstället för etanercept var vanligt förekommande.

Resultaten av denna gedigna långtidsstudie talar för att även barn och ungdomar med terapiresistent psoriasis kan ha nytta av etanercept, förutsatt att sedvanliga försiktighetsåtgärder vidtas mot bla risken för tuberkulos och andra infektioner. Fler långtidsstudier behövs dock, särskilt med tanke på att terapibehovet hos barn kan sträcka sig ända upp i vuxen ålder.