Bland män över 40 år är gikt den vanligaste inflammatoriska ledsjukdomen. Kostens betydelse för sjukdomen har länge varit känd. Portvinstå, som är en äldre benämning på gikt, associerar till patientens förmodade höga alkoholkonsumtion och vällevnad samt tåns blåröda färg, som påminner om portvinets. Studier har bekräftat att alkohol, övervikt och purinrik kost (kött och inälvsmat) ökar risken för utfällning av uratkristaller i leder och därmed utvecklingen av gikt.
En amerikansk studie, nyligen publicerad i BMJ, visar att även ett högt fruktosintag ökar risken för gikt. I studien ingick 46000 män som inte tidigare drabbats av gikt. Dessa följdes under tolv år och utvärderades regelbundet med formulär om kosthållning. 755 fall av gikt rapporterades, och man fann en tydlig koppling till fruktosintag.
Fruktos ingår i USA som sötningsmedel i läskedrycker, och bland dem som konsumerade mer än två läsk per dag ökade risken för utveckling av gikt med 85 procent jämfört med dem som konsumerade mindre än en läsk i månaden. Detta kan jämföras med en riskökning på 49 procent som en alkoholkonsumtion motsvarande 15–29,9 g alkohol per dag medförde. Ett tydligt dos–responssamband bekräftades, dvs ju högre konsumtion av läsk, desto större risk för gikt. Ett högt intag av light-läsk, som inte innehåller fruktos, medförde däremot ingen ökad risk. Man fann även att andra livsmedel med högt fruktosinnehåll, som vissa frukter och fruktjuicer, ökade risken för gikt.
Fruktos tycks vara den enda sockerarten som ökar mängden urinsyra i blodet. Detta sker, intressant nog, via samma cellulära mekanismer som vid alkoholintag: genom ökad produktion i levern av AMP, som sedan omvandlas till urinsyra, och genom nybildning av puriner som potentierar urinsyraproduktionen.
Möjligen är sambandet mellan läsk och gikt ett amerikanskt problem, eftersom läsk i USA uteslutande sötas med isoglukos. Isoglukos framställs enzymatiskt från majssirap och har en varierande sammansättning med upp till 90 procent fruktos och resten glukos. I Europa sötas läsk med sackaros, som är en disackarid som bryts ned till fruktos och glukos i kroppen. Att sackaros skulle ha samma effekt på urinsyraproduktionen som fruktos och därmed på utvecklingen av gikt finns det ännu så länge inget som tyder på.