Högt blodtryck, högt kolesterol, diabetes, övervikt och rökning är markörer som används i dag för att identifiera personer som löper ökad risk att utveckla hjärt–kärlsjukdomar. Men dessa etablerade riskfaktorer förklarar bara en del av utvecklingen av hjärt–kärlsjukdomar i befolkningen. Trots att en stor mängd olika faktorer de senaste årtiondena har föreslagits som nya riskfaktorer för hjärt–kärlsjukdomar, oberoende av de etablerade riskfaktorerna, så har man inte lyckats visa att ett tillägg av nya riskmarkörer förbättrar riskbedömningen på individnivå. En riskmarkörs förmåga att på individnivå kunna förutse vilka som kommer att drabbas av hjärt–kärlsjukdomar eller inte brukar utvärderas med en statistisk metod som kallas C-statistics (även kallad arean under ROC-kurvan).

I och med att de etablerade riskfaktorerna inte speglar vare sig en låggradig inflammation eller subkliniska skador på hjärta och njurar, var det vår hypotes att ett tillägg av en kombination av faktorer som speglar dessa förstadier till hjärt–kärlsjukdom skulle kunna förbättra möjligheten att korrekt bedöma individers risk att dö i hjärt–kärlsjukdomar. Vi valde fyra riskmarkörer som redan analyseras med etablerade mätmetoder i klinisk laboratorierutin: Nt-proBNP, troponin I, cystatin C och CRP.

I ULSAM (Uppsala Longitudinal Study of Adult Men) undersökte vi relationen mellan dessa riskmarkörer och död i hjärt–kärlsjukdomar hos 1 135 äldre män (medelålder 71 år). Under uppföljningen (medianuppföljning 10 år) dog 136 individer i hjärt–kärlsjukdomar. Ett tillägg av alla fyra riskmarkörer till de etablerade riskfaktorerna gav en substantiell ökning av C-statistics jämfört med om man bara tog hänsyn till de etablerade riskfaktorerna (C-statistics med de nya riskmarkörerna vs utan de nya riskmarkörerna: 0,766 vs 0,664; P<0.001). Den förbättrade förmågan att korrekt bedöma individers risk kvarstod även hos dem som var utan hjärt–kärlsjukdom vid baslinjen (C-statistics med de nya riskmarkörerna vs utan de nya riskmarkörerna: 0,748 vs 0,688, P=0,03).Ett tillägg av flera olika nya riskmarkörer till de etablerade riskfaktorerna har tidigare utvärderats i ett fåtal stora befolkningsbaserade studier utan att någon substantiell förbättring av den individuella riskbedömningen kunnat påvisas. Det finns några tänkbara orsaker till varför våra resultat skiljer sig från dem i tidigare studier. För det första: De nya riskmarkörerna i vår studie har alla tidigare var för sig visat sig vara synnerligen starka, oberoende riskfaktorer för hjärt–kärlsjukdomar, men kombinationen av dem har inte utvärderats förut. För det andra: Tidigare studier var baserade på studiepopulationer med yngre individer, och de etablerade riskfaktorerna har visat sig vara mindre användbara för att bedöma risken hos äldre. Eftersom vår studie baseras enbart på äldre män behöver resultaten valideras hos kvinnor och yngre individer innan det kan bli aktuellt att använda de nya markörerna för riskbedömning i klinisk praxis. Att mätmetoderna redan är etablerade underlättar för andra forskargrupper att bekräfta eller vederlägga våra resultat för andra grupper av individer. Det kommer även att behöva utvärderas om olika förebyggande insatser verkligen förbättrar prognosen för dem som enligt den nya riskbedömningen löper hög risk att dö i hjärt–kärlsjukdomar.