Brenner och medarbetare publicerade i november 2007 en artikel som handlade om datortomografi (DT) som källa till ökning av kollektivdosen joniserande strålning och vilka effekter på cancerrisken som detta kan ge [1]. I artikeln presenteras en beräkning av hur en ökning av antalet DT-undersökningar kan öka cancerrisken och antalet cancerfall.

Risken för cancerutveckling efter DT-undersökning beräknades med en linjär modell utan tröskelvärde, och författarna estimerade att år 1990 kunde 0,4 procent av all cancer i USA vara relaterad till DT-undersökning, medan en aktuell siffra är ca 2 procent. Denna ökning är endast en matematisk effekt av att antalet DT-undersökningar kraftigt ökar och innebär inte att risken med DT ökar över tid. I artikeln konkluderas att DT sannolikt utgör den enskilt mest betydelsefulla utvecklingen inom radiologi men att den använder markant högre stråldos än konventionell röntgen.
Man konkluderar vidare att det finns risk att DT-undersökningar genomförs utan egentlig medicinsk indikation, att det finns en utbredd tendens att underestimera stråldosen vid DT samt att majoriteten av läkare inte är övertygade om att livstidsrisken för den enskilde patienten ökar av en undersökning. Slutligen föreslår man att DT-dosen reduceras för den enskilde patienten och att DT, när så är möjligt, ersätts med andra undersökningar som ultraljud och MR. Som den mest effektiva åtgärden föreslår man att man helt enkelt minskar antalet remisser till DT, men man säger å andra sidan att om det finns en medicinsk nytta är risken med stråldosen liten i jämförelse med nyttan av den diagnostiska informationen.
Artikeln har i sin tur resulterat i en rad kommentarer som återfinns i en nyligen publicerad korrespondens [2]. Att DT sannolikt utgör den enskilt mest betydelsefulla utvecklingen inom radiologin kan man enkelt hålla med om. Att med DT avbilda patientens inre organ med hög kontrast och hög spatial upplösning har på många sätt utvecklat sjukvården.

Vi kan i dag göra en DT-undersökning av hela patienten på ett tiotal sekunder. Resultatet är en undersökning av alla organ med en spatial upplösning på mindre än 1 mm i alla riktningar. Kombinationen av stor diagnostisk nytta, snabbhet och tillgänglighet har medfört att antalet undersökningar hela tiden ökar. Ur ett övergripande strålningsperspektiv medför ökningen att tillskottet till kollektivdosen per tidsenhet ökar även om dosen till en enskild patient minskar.
Det fokus som i dag finns på dosfrågan medför att såväl leverantörer som nyttjare arbetar med att optimera dosen, vilket är bra. Ett problem då det gäller att uppskatta risk är att det i dag inte finns några epidemiologiska studier av patienter undersökta med DT. Risk estimeras från individer som exponerats för joniserande strålning från andra källor, tex överlevande efter atombombning. Food and Drug Administration har gjort riskberäkningar och menar att en 10 mSv-dos från tex en buk-DT ger en riskökning för letal cancer på 1/2000. Detta ska ställas mot risken för letal cancer utan att man utsätts för motsvarande DT, vilken anges till ca 1/5 [www.fda. gov/cdrh/ct/risks.html]. Risken för letal cancer på grund av tillägg av DT-undersökning är alltså för den enskilde individen mycket låg. Den eventuella risken av stråldosen måste ställas i relation till den medicinska nyttan, och man bör överväga om det finns möjlighet till andra underökningsmetoder utan joniserande strålning.

För alla medicinska indikationer måste DT-undersökning vara berättigad, dvs den ska förbättra det medicinska omhändertagandet av varje enskild patient. Varje undersökningsprotokoll ska dessutom vara optimerat så att stråldosen blir så låg som möjligt utan att den medicinska kvaliteten försämras. Trots detta utförs undersökningar med svag eller ingen indikation på alla röntgenavdelningar, men genom att arbeta med evidensbasering och vetenskapligt baserade utredningsalgoritmer/vårdprogram kommer dessa att minska. Sammanfattningsvis ger DT vid korrekta medicinska indikationer avsevärt större nytta än den estimerade riskökningen för utveckling av cancer.



Foto: Tim Vernon/SPL/IBL
Med så låg stråldos som möjligt är nyttan med DT-undersökning – på korrekt indikation – avsevärt större än risken för cancerutveckling.