10–30 procent av medelålders kvinnor i Europa har en eller flera palpabla knölar i sin sköldkörtel (struma). Ultraljudsundersökningar talar för att de flesta av dessa knölar växer sakta med åren. Den höga frekvensen av struma gör att varje kirurgmottagning får ett stort antal remisser på patienter, i de flesta fall kvinnor, som behöver bedömas för eventuell operation. I Europa råder inte konsensus om vilka patienter som bör opereras.

I den här studien följdes 261 patienter med kliniskt och cytologiskt benign struma prospektivt under i genomsnitt 130 månader efter det att patient och doktor gemensamt beslutat att inte operera. Medianåldern vid diagnostillfället var 56 (14–88) år. Under uppföljningstiden återkom en dryg tredjedel av patienterna för ny kirurgisk bedömning, framför allt på grund av tillväxt av struman och/eller lokala obehag. Sammanlagt 57 patienter (22 procent) i studiepopulationen opererades. I 52 fall var struman benign, och i fem fall visade PAD på tyreoideacancer. Tre äldre kvinnor utvecklade aggressiva, dödliga maligniteter 8, 84 respektive 144 månader efter beslut om exspektans, och två medelålders kvinnor hade ofarliga mikrocancrar i stora nodösa strumor.

Vid en telefonintervju vid studiens slut uppgav 95 procent att de var nöjda med det primära beslutet om exspektans. Många patienter med benign struma kan behandlas konservativt med goda resultat. Undersökningen stöder även iakttagelsen att den enkla kombinationen av klinisk undersökning och cytologi på ett pålitligt sätt kan skilja ut de patienter som inte primärt behöver opereras. Med tanke på den höga frekvensen av struma i befolkningen är en återhållsam attityd till kirurgi inte heller oviktig ur samhällsekonomisk synvinkel.