Laparoskopisk kirurgi för appendicit anses ge kortare vårdtid men ökad risk för postoperativ bukabscess. Vid en omorganisation av sjukvården i den engelska regionen Lothian centraliserades patienter med akuta kirurgiska besvär, särskilt kvinnor, till ett av två sjukhus. Samtidigt koncentrerades den laparoskopiska kompetensen till detta sjukhus.

I denna studie jämförs handläggningen av akut appendicit i regionen före och efter omorganisationen. Efter omorganisationen ökade andelen laparoskopiskt påbörjade appendektomier från 30 till 39 procent. Andelen laparoskopiskt fullbordade operationer ökade för kvinnor från 39 till 54 procent men var oförändrad för män, ca 11 procent, på grund av ökad andel konverteringar. Andelen med perforerad appendicit var 19 procent och skilde sig inte mellan könen. Andelen med histologiskt konfirmerad appendicit var dock större för män (85 mot 76 procent för kvinnor) och vid öppen appendektomi. Laparoskopisk operation var vanligare bland de yngre kvinnorna och de äldre männen.
De laparoskopiskt opererade kvinnorna hade kortare total vårdtid, men för männen sågs en skillnad enbart i postoperativ vårdtid. Patienter som opererats laparoskopiskt för icke-perforerad appendicit eller icke-inflammerad appendix hade kortare postoperativ vårdtid, men den totala vårdtiden skilde sig inte. För de patienter som opererats för perforerad appendicit sågs ingen skillnad i vårdtid mellan operationsmetoderna. I en multivariat analys sågs ingen skillnad mellan operationsmetoderna i risken för vårdtid längre än tre dagar. Frekvensen återinläggningar och infektiösa komplikationer skilde sig inte mellan de laparoskopiskt opererade och de öppet opererade. Orsaken till återinläggning var oftare buksmärta för de laparoskopiskt opererade och oftare adherensileus för de öppet opererade patienterna. Författarna konkluderar att laparoskopisk appendektomi ger kortare vårdtid utan ökad risk för postoperativ intraabdominell infektion.
Vårdtid och risk för postoperativa komplikationer är relaterade till många faktorer med komplexa samband, som sjukdomstillstånd, ålder, kön, komorbiditet och lokala traditioner. Om dessa faktorer i sin tur påverkar valet av operationsmetod kommer de att resultera i skenbara skillnader mellan operationsmetoderna. Dessa störfaktorer kan till viss del kompenseras för genom att man använder multivariata analysmetoder. I denna studie noteras att operationsmetoderna skilde sig med avseende på sjukdomstillstånd, ålder, kön och sjukhus.

De presenterade skillnaderna i vårdtid är därför kraftigt missvisande. En indikation på detta framkommer i den multivariata analysen av risk för vårdtid längre än tre dagar, där man inte fann någon skillnad mellan operationsmetoderna. Studiens resultat kan därmed inte tas till intäkt för att laparoskopisk appendektomi resulterar i kortare vårdtid. En annan viktig princip är att analysera resultaten enligt »intention to treat«. Skillnaderna mellan operationsmetoderna avseende orsaken till återinläggning relateras till enbart antalet återinlagda.
Om man i stället analyserar dessa resultat i förhållande till det totala antalet opererade finner man att de laparoskopiskt opererade har signifikant ökad risk för återinläggning på grund av buksmärta medan man inte ser någon skillnad i risken för postoperativ adherensileus. Studien sägs vara populationsbaserad och baserad på alla appendektomier från upptagsområdet. Detta förefaller osannolikt, eftersom incidensen appendicit kan beräknas till 36/100000 invånare och år, vilket är en tredjedel av incidensen i de flesta länder i västvärlden. Detta underliga förhållande minskar studiens trovärdighet ytterligare.