Stamceller är unika, ospecialiserade celler med evigt liv, som kan mogna till många olika celltyper. Forskare hoppas därför att stamceller ska kunna ersätta celler som på olika sätt gått sönder i kroppen. Exempelvis tror man att stamceller ska kunna reparera hjärtmuskelvävnad som skadats till följd av hjärtinfarkt, att stamceller ska kunna ersätta nervceller som bryts ned vid Alzheimers sjukdom och att stamceller ska kunna bilda insulinbildande celler som förstörts vid diabetessjukdom.
När stamceller mognar till en viss celltyp och får en bestämd funktion börjar de samtidigt att åldras på ett kontrollerat och förutbestämt sätt. Man kan säga att stamceller stämplas med ett »bäst före-datum« under mognadsprocessen. Alla specialiserade celler i vår kropp har därför begränsad livslängd. Anledningen till detta är att kromosomernas ändar, telomererna, fungerar som en DNA-klocka som mäter cellens ålder. Varje gång en specialiserad cell delar sig krymper nämligen telomerernas DNA. När telomererna blivit för korta slutar cellen att dela sig och dör till slut en naturlig död. Till skillnad från specialiserade celler kan stamceller genom ett speciellt enzym kallat telomeras förlänga telomerernas DNA under celldelningen. På så sätt nollställs DNA-klockan kontinuerligt i stamcellerna.
I en artikel i Nature Structural and Molecular Biology har vi rapporterat om att vi i ett modellsystem lyckats avslöja hur det går till när den inbyggda DNA-klockan nollställs. Vi har undersökt de proteiner som utgör DNA-klockans centrala urverk och kartlagt de molekylära förändringar som styr förlängningen av telomerers DNA samt hur dessa förändringar är kopplade till cellcykelns olika faser. Forskningen förklarar för första gången den molekylära bakgrunden till stamcellers eviga liv.
Andra forskare lyckades nyligen programmera om differentierade celler till stamcellsliknande celler, vilket öppnar nya vägar för stamcellsterapi och regenerativ medicin med patientegna celler. Detta minskar risken för avstötning av de transplanterade cellerna, men ett tekniskt problem som måste lösas innan metoden blir en klinisk realitet är stamcellers förmåga att bilda tumörer. Vår förhoppning är att bättre molekylär förståelse av stamcellernas eviga liv, och specialiserade cellers förutbestämda ålder, resulterar i metoder som minskar risken för tumörbildning och på så sätt underlättar utvecklingen av kliniskt fungerande stamcellsterapi.