Den brittiska kvartalstidskriften Clinical Ethics har i varje nummer diskussioner runt vardagliga komplicerade fall som inte är möjliga att lösa med en princip som tex autonomi eller göra gott. I det senaste numret belyses gränserna för läkares möjlighet att stödja kostsamma behandlingar: En endokrinolog redogör för en patient med akromegali. All terapi är utan effekt, och nu är det aktuellt med behandling med en GH-antagonist. Kostnaden ligger runt en miljon kronor per år. Medan ansökningarna om bidrag behandlas har patientens allmäntillstånd försämrats. Han behöver nu hjälp i hemmet två gånger dagligen för insulininjektioner och annat.

Doktorn finner sig tvingad att agera som »advokat« för patienten men känner samtidigt att han har ett samhälleligt ansvar. Är behandlingen rimlig? En etikkommitté (medlemmarna till största delen läkare) ger synpunkter.
Kommittén framför att det finns en gräns för varje läkares expertkunnande och att det i detta fall är nödvändigt att få bedömningshjälp från andra som vet mer om hur patienten fungerar socialt. För att en läkare som har ansvar för att vårda många patienter ska framstå som pålitlig får hon/han inte engagera sig orimligt mycket i en särskild patient.
Kommitténs medlemmar är också bekymrade över användningen av termen »advocate«, som betyder att man som behandlande läkare endast ska tala för patientens sak. Man anser att en läkares skyldighet är att föra fram alla väsentliga förhållanden.

Kommittémedlemmarna framhåller att läkare kan få betydande hjälp och stöd av att rådgöra med kolleger i beslut av detta slag. Med dagens snäva tidsramar i sjukvården får tid för patientdiskussioner ofta stryka på foten – till förfång för både patienter och läkarna själva.



Foto: AJ Photo/SPL/IBL
En läkares ansvar är alla patienter, inte att att vara »advokat« för en patient.