John Guillebaud och Pip Hayes skriver i en ledarartikel i BMJ [1] att världens befolkning har överskridit 6700 miljoner och att konsumtionen av fossilt bränsle, vatten, livsmedel, fisk och skogsråvaror överstiger tillgångarna. De säger också att den årliga befolkningstillväxten är 79 miljoner, dvs varje vecka tillkommer 1,5 miljoner människor, vilket motsvarar en stor stad. Varje person som föds bidrar till växthuseffekten samtidigt som världen inte undkommer fattigdom med mindre än att de fattiga ökar sina utsläpp av växthusgaser. Allt tyder på att världens totala matproduktion, trots den gröna revolutionen, kommer att minska till följd av konkurrens om odlingsbar jord, utarmning av jorden, utfiskning, krig, annan miljöförstöring och naturkatastrofer. Att befolkningsantalet fortfarande växer är därför ett reellt problem.

Författarna efterlyser därför undervisning om familjeplanering och fri tillgång till preventivmedel. Men är det detta som kommer att råda bot på befolkningsökningen? I en vidareutveckling av WHOs World Health Chart, Gapminder [www.gapminder.org], har man många möjligheter att hitta tankeväckande siffror. Det intressanta är då att se vilken del av populationen som ökar.
Som exempel kan vi ta Indien: år 1990 födde kvinnorna i genomsnitt 3,9 barn (total fertilitet), och den förväntade livslängden var 60 år. 2006 var motsvarande siffror 2,8 barn respektive 65 år. För Kina var siffrorna år 1990 2 barn respektive 67 år och år 2006 1,7 barn och 73 år. För länderna söder om Sahara varierar den totala fertiliteten mellan 2,5 och 7 barn och förväntad livslängd mellan 40 och 65 år. År 2010 räknar man globalt med att det föds 2 barn per kvinna med en förväntad livslängd på 65–85 år.
Det är alltså inte längre barnen som främst bidrar till befolkningsökningen. I stället är det de medelålders och äldre som blir fler och som står för den större delen. De länder som står för den snabbaste befolkningsökningen är dessutom de fattigaste och har lägst koldioxidutsläpp per person.

Att öka användningen av preventivmedel kan bara marginellt påverka befolkningsökningen i dag, även om det på sikt är avgörande. Den vuxna befolkningen måste därmed minska sina koldioxidutsläpp för att minska klimatpåverkan. Med en fortgående ökning av befolkningen måste dessutom de procentuella nedskärningarna av utsläpp bli större. En framkomlig metod att rå på utsläppen är att vi som tillhör de rikaste minskar våra höga utsläpp av koldioxid till förmån för de fattiga, samtidigt som de totala globala utsläppen minskar. Det kan ge leda till en välfärdsökning för Afrikas och andra länders fattiga kvinnor och därmed till färre födda barn.

Ledarartikeln i BMJ efterlyser ökad förståelse för sambandet mellan befolkningsökningen, tillgången på föda, fisk och skog samt utsläppen av växthusgaser. Det är en nygammal diskussion som nu lyfts fram och som, inte minst med tanke på de globalt stigande livsmedelspriserna, bör tas på största allvar.



En mer framkomlig metod (än ökad användning av preventivmedel) är att de rikaste länderna minskar sina höga koldioxidutsläpp till förmån för de fattiga.