Genetiska orsaker till fetma är ett hett forskningsfält, och genen FTO, fat mass and obesity associated, har tidigare kopplats till ökad risk för högt BMI och fetma. Men genetik är givetvis inte den enda förklaringen till övervikt/fetma, och särskilt intressanta är de studier som kopplar genetiska orsaker till livsstilsfaktorer. En sådan presenteras i Archives of Internal Medicine, där forskare från USA visar att en stor del av den ökade fetmarisken som följer av vissa varianter av FTO försvinner om man är fysiskt aktiv. FTO är belägen på kromosom 16 och har visats vara kopplad till övervikt hos vuxna. En studie presenterad 2007 i Science med närmare 40000 deltagare visade att individer med FTO i sin »ogynnsamma« form på en kromosom vägde i genomsnitt 1,5 kg mer än individer med normalvarianten av genen, medan homozygoter för den ogynnsamma formen i snitt vägde 3 kg mer. Värt att notera är att ogynnsamma varianter av FTO är vanligt förekommande; ca 30 procent av alla individer tros ha en ogynnsam variant av genen på minst en kromosom.

Den aktuella studien utgår från 704 friska vuxna individer med en genomsnittsålder på 43,6 år, samtliga av dem amish, en kristen rörelse där medlemmarna lever i egna samhällen med mycket begränsad tillgång till tekniska landvinningar, tex elektricitet. Studiedeltagarna lämnade blodprov och följdes beträffande hur fysiskt aktiva de var under en vecka. Majoriteten av deltagarna var överviktiga vid studiens början: 54 procent av männen och 74 procent av kvinnorna hade ett BMI över 25, medan 10 procent av männen och 31 procent av kvinnorna uppfyllde kriterierna för fetma (BMI över 30).
Författarna har identifierat ett antal punktmutationer (SNP) i FTO-genen hos dessa individer, och 26 av dessa SNP har kopplats till högt BMI. Men när forskarna tittade på de två SNP som var starkast kopplade till högt BMI försvann effekten av genen hos individer som var fysiskt aktiva; detta då de individer som var bärare av FTO med någon av de två ogynnsamma SNP, men som också var fysiskt aktiva, överlag inte vägde mer än individer med normalvarianter av genen. För att klassificeras som fysiskt aktiv krävdes minst tre timmars lättare aktivitet (tex promenad eller trädgårdsarbete) per dygn. I genomsnitt skilde det 900 kaloriers energiförbrukning per dag mellan den fysiskt lågaktiva och den fysiskt högaktiva gruppen.

En uppenbar slutsats är således att det är extra viktigt för individer med riskvarianter av FTO att vara fysiskt aktiva. Författarna konstaterar att studien understryker vikten av fysisk aktivitet när det gäller att möta den fetmaepidemi som nu sveper över västvärlden och som kan komma att leda till mycket stora konsekvenser, inte bara för de enskilda individerna utan även för sjukvården och samhället i stort.