I engelskspråkig litteratur om astma hos barn är »wheezing« ett centralt begrepp. Uttrycket är ljudhärmande och målande. På svenska brukar vi översätta det med »pipande och väsande andning«, vilket ligger nära originalet.
»Wheeze« är inte obligat för astmadiagnosen men avsaknad av »wheeze« bör göra att man funderar extra på om diagnosen är rätt.

Uttrycket »wheeze« är dock behäftat med åtminstone två problem. Det kan vara svåröversatt till andra språk. Därtill är det inte säkert att föräldern lägger in detsamma i uttrycket som doktorn. Det gäller både det engelska »wheeze« och det svenska »väsande andning«. Detta kan ge problem både vid anamnestagning och när föräldrar besvarar enkätformulär i epidemiologiska undersökningar.

I en studie publicerad i Archives of Disease in Childhood har en forskargrupp i Aberdeen undersökt vad föräldrar som i en enkät svarade att deras tvååringar hade »wheeze« lade in i begreppet. Inte förvånande stod uttrycket för olika ljud för olika föräldrar. För en del var ljudet liktydigt med »whistling« (visslande, pipande), andra beskrev det som »purring« (som när en katt spinner), medan många med »wheeze« menade »rattling« (rasslande, rosslande).
»Whistle« visade sig vara associerat med hereditet för astma, medan barn som hade »rattle« eller »purr« ofta var utsatta för tobaksrök. Studien undersökte också den prognostiska betydelsen av olika »wheeze«. Det ljud som var kopplat till kvarstående »wheeze« och astmamedicinering vid 5 års ålder var »whistle«.

Slutsatsen blir att vi kan fortsätta att fråga efter väsande andning, men vi måste förklara vilket ljud vi menar, tex pip i bröstet, annars riskerar vi att komma fel. Som man frågar får man svar.