»Skräp-DNA« eller »junk-DNA« är ett populärt namn på stora delar av vår arvsmassa som forskarna hittills trott är verkningslös. Men nu kommer allt fler signaler om att namnet är missvisande. I en studie presenterad i tidskriften Genome Research lyfter forskare från Singapore fram stöd för att skräp-DNA kan spela en avgörande roll för hur olika arter skiljer sig åt.
Skräp-DNA utgörs ofta av repetitiva sekvenser av DNA, där en mängd kopior av samma, inte sällan ganska korta, genetiska sekvens följer på varandra. Dessa sekvenser återfinns på olika platser i genomet hos olika arter. I studien visar författarna att en mängd transkriptionsfaktorer binder till dessa repetitiva delar. Därigenom påverkas uttrycket av gener i närheten. Då de repetitiva sekvenserna återfinns på olika delar av genomet hos olika arter regleras således genuttrycket olika trots att samma transkriptionsfaktorer binder till regionerna. På så sätt skapas stora möjligheter till genetisk variabilitet mellan olika arter trots att antalet gener och generna i sig samt de proteiner de kodar för faktiskt inte skiljer sig så mycket åt olika arter emellan. Den aktuella studien är inte den enda inom fältet. I en uppmärksammad studie presenterad i Nature under 2007 visade författarna att områden som betraktats som skräp-DNA faktiskt transkriberas till RNA-molekyler som utgörs av överlappande sekvenser av »skräpdelar« av genomet. Dessa RNA-molekyler resulterar inte i proteinproduktion men påverkar i stället genuttrycket genom mekanismer som i dag inte är kända.
En fascinerande tanke som lyfts fram är att de regioner som betraktas som skräp-DNA kan vara en slags genetisk reserv som kan tas i bruk i framtiden i takt med att vi blir mer genetiskt avancerade som art och kräver ett mer komplext genom. Intresset för forskning kring skräp-DNA:s funktioner har ökat under senare tid, och det råder knappast något tvivel om att vi lär få se fler studier inom fältet i välrenommerade tidskrifter under de närmaste åren.
Referenser
Genome Res. 2008;18:1752-62.
