Typ 2-diabetes ökar epidemiskt överallt i världen inklusive i Sverige. Även om den främsta orsaken antas vara förändring av vår livsstil och tilltagande fetma spelar ärftliga faktorer också en avgörande roll. Ett syskon till en typ 2-diabetiker har trefaldigt ökad risk att själv utveckla typ 2-diabetes. Om man dessutom har ett BMI över 30 och avvikande fasteglukos är risken 16-faldigt ökad [1]. Kunskapen om de genetiska faktorer som bidrar till den ärftliga risken har dock varit bristfällig. Situationen ändrades 2007 när vi och andra kunde presentera en första förteckning över genvarianter som bidrar till ökad risk för sjukdomen [2].

I ett arbete som nyligen publicerades i New England Journal of Medicine [3] har vi testat om 18 kända genvarianter för typ 2-diabetes kan bidra till att förutsäga framtida risk för sjukdomen. Vi försökte också få ett svar på frågan hur de här genvarianterna påverkar ämnesomsättningen så att diabetes slutligen uppstår. För ändamålet utnyttjades två prospektiva studier, Malmö Förebyggande Medicin (MFM) och Botniastudien i Finland. I MFM hade 17 284 personer följts över 23 år; av dem utvecklade 2 201 personer diabetes. I Botniastudien deltog 2 770 individer som genomgick upprepade glukosbelastningar för att få ett mått på förändringar i insulinsekretion och insulinkänslighet under en 8-årsperiod.

Av 18 testade genvarianter var 11 förenade med en ökad risk för typ 2-diabetes. Genvarianterna bidrog dock bara i liten grad till att öka prediktionsvärdet av klassiska riskfaktorer som BMI, insulin och glukos vid tiden närmast före sjukdomens utbrott. Betydelsen av genetiska faktorer var större ju längre uppföljningen var och ju tidigare i livet individerna testades. Förekomsten av genvarianter öppnar dock möjligheter för primärprevention innan man börjar se förändringar i kliniska riskfaktorer.

Det gjordes även en indelning i hög och låg genetisk risk beroende på om man tillhörde de 20 procent som hade störst antal riskgener eller de 20 procent som hade minst antal riskgener för typ 2-diabetes. En jämförelse mellan dessa två grupper gav en mycket tydlig bild av patogenesen vid typ 2-diabetes. Alla individer ökar vanligtvis i BMI med åldern oberoende av om man har eller inte har riskgener för typ 2-diabetes. Detta i sin tur medför ökad insulinresistens, vilken inte påverkas av förekomsten av riskgener. Endast de personer som inte kunde öka insulinsekretionen för att kompensera insulinresistensen utvecklade typ 2-diabetes.
Mycket återstår att göra, och vi har på intet sätt ännu förklarat hela den ökade ärftliga risken för typ 2-diabetes. Därför är det för tidigt att börja använda dessa genvarianter för individuell riskprediktion, men genom att begränsa en interventionsstudie ämnad att förhindra utveckling av typ 2-diabetes till de 20 procent av befolkningen som har flest kända riskgener kan man avsevärt minska antalet personer som behöver inkluderas.