Ätbeteendet är givetvis centralt för våra försök att bättre förstå och finna åtgärder för överviktiga. Snabb äthastighet har ibland förknippats med större födointag och övervikt. Att inte avsluta måltiden förrän man är rejält mätt i stället för bara lagom mätt är också en variation av intresse. Maruyama med kolleger vid Osakauniversitetet har i en studie undersökt dessa aspekter i en japansk population på 3287 personer.
Resultaten, som är publicerade i BMJ, är intressanta såtillvida att man sett att det är just kombinationen av de två aspekterna, snabb äthastighet och att äta tills man är fullständigt mätt, som utmärker överviktiga. Som författarna konkluderar hade dessa beteenden en additiv effekt vid övervikt. Grupperna med ingendera eller endast ett av dessa beteenden hade lägre vikt. Tilläggas bör att det handlar om normalvariationer i ätandet och inte om ätstörningar, som innebär något mer än att enbart äta snabbt och tills man är riktigt mätt.
Bristerna med studien inkluderar att information om äthastighet och mättnad var självrapporterad och därmed i hög grad subjektiv, det förenklade dikotoma måttet ja/nej samt att inga definitiva slutsatser kan dras om orsak och verkan på grund av tvärsnittsupplägget.

Trots det är resultaten intressanta. Kunskap om denna typ av beteendeaspekter öppnar också möjligheter att med interventioner åstadkomma förändringar i beteenden som kan ha betydelse för viktutvecklingen, där individen själv inte är hjälplös inför sin biologi utan i stället kan påverka sin situation.



Att förändra ätbeteendet är en möjlig väg till viktminskning.