Den aktuella prospektiva studien jämförde två strategier för användning av ultraljud vid diagnostik av djup ventrombos (DVT). Patienterna randomiserades till antingen fullständig ultraljudsundersökning av hela benet (WL = whole leg) eller begränsad undersökning av proximala vener i ljumske och knäveck (2P = two-point). De patienter som randomiserats till 2P utan proximal DVT och med normal D-dimer frikändes från DVT, och de med förhöjd D-dimer genomgick förnyad undersökning av enbart proximala vener inom en vecka. Alla patienter med negativt ultraljudsfynd i bägge grupperna kallades till tremånaderskontroll för att bedöma förekomst av DVT eller lungemboli.

Drygt 1000 patienter randomiserades till varje grupp. I WL-gruppen diagnostiserades primärt 278 (26 procent) DVT (213 proximala och 65 distala) och i 2P-gruppen 231 (22 procent), varav 217 vid första undersökningen (alla proximala enligt studiedesignen). Av dem med negativt fynd som genomgick tremånadersuppföljningen påvisades i varje grupp 1 procent DVT/lungemboli. Författarna konkluderar att de bägge diagnostiska strategierna är likvärdiga avseende symtomatiska förstagångtromboser i en population av icke-sjukhuspatienter.
Studien har en god design, ett stort patientmaterial och väl underbyggda slutsatser, även om andelen efterundersökningar med enbart telefonintervju kan upplevas som något hög (75 procent). I det kliniskt diagnostiska perspektivet är modellen med begränsad ultraljudsundersökning kombinerad med D-dimer lika säker som helbensundersökning för att utesluta behandlingskrävande DVT, men strategin kräver förnyad ultraljudsundersökning inom en vecka för ca 25 procent av patienterna, vilket förstås logistiskt kan vara en nackdel. Det långsiktiga perspektivet kan man inte uttala sig om, dvs utveckling av posttrombotiska besvär.

Till skillnad från Socialstyrelsens rekommendationer innefattade ingen av strategierna någon klinisk sannolikhetsbedömning. Bägge strategierna blir därmed rimligen mindre kostnadseffektiva med fler bilddiagnostiska undersökningar än nödvändigt, dvs även för patienter med låg klinisk sannolikhet för DVT och normal D-dimer.