Psykiatrer har de senaste 15–20 åren blivit närda med evidens för att andra generationens antipsykosläkemedel (olanzapin, risperidon, quetiapin, aripiprazol, sertindol) visat bättre effekt på en rad symtom vid schizofreni än första generationens läkemedel (haloperidol, perfenazin, flufenazin, flupentixol). Det rådande evidensläget har avspeglat sig i officiella rekommendationer att använda de nyare läkemedlen.
I en aktuell artikel beskrivs att det inte finns belägg för att indela de nyare antipsykotiska läkemedlen i en grupp baserat på likheter i symtomreduktion eller biverkningsspektrum. Det är en heterogen samling läkemedel, som saknar dessa likheter. Det saknas också belägg för att de har färre biverkningar, att de är mer kostnadseffektiva eller har en gemensam atypisk effekt, dvs reducerar negativa symtom. Slutsatserna är baserade på en metaanalys av 150 randomiserade studier, där andra generationens läkemedel jämförts med första generationens, företrädesvis haloperidol. Några av de nyare läkemedlen, klozapin, olanzapin och risperidal, visade dock signifikant mer reduktion av både positiva och negativa symtom men med måttlig effektstorlek. Alla läkemedel av andra generationen gav mer viktuppgång än de av första generationen, med undantag av aripiprazol och sertindol.
Man kan konstatera att vår profession har låtit sig förledas av läkemedelsbolagens massiva informationskampanj för de nya och dyrare läkemedlen. En viktig slutsats är att valet av antipsykosläkemedel inte bör basera sig på grupptillhörighet utan på en sammanvägning av önskvärda effekter, minsta möjliga biverkningar och kostnadseffektivitet. Här står sig de äldre antipsykosläkemedlen, särskilt perfenazin, mycket väl i en jämförelse med de nyare.