Baserat på en stor nationell amerikansk prospektiv cancerscreeningstudie undersökte vårt forskarteam på National Institutes of Health (NIH)/National Cancer Institute (NCI) lagrat predia­gnostiskt blod från individer som senare utvecklat kronisk lymfatisk leukemi (KLL). Vi fann att i stort sett samtliga KLL-patienter hade detekter­bara cirkulerande monoklonala B-cel­ler i blodet flera år före insjuknandet i KLL. Studien innebär ett stort steg framåt i vår förståelse av uppkomstmekanismerna kring KLL, den vanligaste typen av leukemi som drabbar vuxna i västvärlden. Studien publicerades nyligen i New England Journal of Medicine.

Över 77 000 friska vuxna män och kvinnor i åldern 55–74 år inkluderades i en nationell amerikansk cancerscreening­studie (PLCO-studien) finansierad av NIH. Samtliga personer gav blod vid studiestart (som sparades i en central biobank) och följdes därefter upp årli­gen med avseende på insjuknande i can­cer. Under studiens gång utvärderades deltagarna årligen med omfattande screeningprotokoll inkluderande blodprov samt kliniska och olika radiologiska undersökningar. Alla personer som ut­vecklade någon typ av cancer grans­kades centralt inom ramen för studien, och varje enskilt fall validerades innan cancerdiagnosen registrerades.

Vårt forskarteam identifierade alla personer som utvecklat KLL och som hade lagrat blod tillgängligt i biobanken. Totalt identifierades 45 patienter; medel­åldern vid KLL-diagnos var ca 70 år. Det prediagnostiska blodet hade dragits upp till 6,4 år innan patienterna insjuknade i KLL. På grund av att patienterna identifierats i en cancerscreeningstudie var majoriteten diagnostiserade med mycket låggradig sjukdom (ca 90 procent hade KLL Rai-stadium 0–1).

I vår undersökning använde vi två metoder för att identifiera prediagnostiska monoklonala B-celler i blodet före KLL-diagnosen: flödescytometri respek­tive mo­lekylära metoder (PCR och sekvensbestämning av tunga kedjan på variab­la immunglobulin (IGHV)-gener). Vi fann att 44 av 45 patienter (98 procent; 95 procents konfidensintervall, CI, 88–100) hade monoklonala B-celler detekterbara med åtminstone en av de två metoderna. Hos 41 patienter (91 procent; 95 procents CI 79–98) kunde B-cellsklonen bekräftas med båda metoderna.
Förekomst av IGHV-gener kunde fastställas för 35 (78 procent) av de prediagnostiska klonerna. Av dessa var 16 (46 procent) gener av subgrupp IGHV3 och 9 (26 procent) av subgrupp IGHV4. Av de 35 IGHV-sekvenserna hade 27 (77 procent) mutationer. Distributionen av muterade/omuterade var densamma när resultaten stratifierades med avseende på före/efter mediantiden mellan blodprovstagning av prediagnostiskt blod och efterföljande KLL-diagnos.

Sammanfattningsvis visar denna studie, baserad på perifert blod draget upp till 77 månader före KLL-diagnosen, att det fanns detekterbara prediagnostiska B-cellskloner hos 44 av 45 KLL-patienter. Även om resultaten är slående har de för närvarande ingen klinisk implikation. Liksom vi skriver i vår rapport finns det i dag inte några skäl att screena för monoklonala B-celler i befolkningen. Studier kring monoklonala B-celler bör för närvarande ske enbart inom ramen för forskningsbaserade studieprotokoll.

Tidigare gjorda populationsbaserade stu­­dier från Europa och USA visar att monoklonala B-celler finns i blodet hos ca 5 procent av den vuxna befolkningen från 50 års ålder och uppåt. Så vitt vi känner till i dag är risken för transformation – från monoklonala B-celler till KLL – låg (som jämförelse: med en prevalens på 5 procent bland personer 50 år eller äldre kan man anta att ca 150 000 svenskar har monoklonala B-celler i blodet; samtidigt diagnostiseras ca 500 fall av KLL varje år i Sverige). I dag finns ingen tillgänglig terapi som kan utrota monoklonala B-celler i blodet. Det finns inte heller någon «tidig» KLL-terapi som ger bättre överlevnad (jämfört med traditionell KLL-behandling som sätts in först vid klinisk indikation).

Ur ett forskningsperspektiv är fynden i vår studie mycket viktiga – de visar att i stort sett alla KLL-patienter har ett föregående prekursorstadium som kan detekteras tidigt i blodet. Dessa observationer ger KLL-forskare en unik möjlighet att studera «transformationsfönstret» från monoklonala B-celler till KLL. Förhoppningen är att vi och and­ra forskargrupper i framtiden, genom att fastställa tidiga patogenetiska mekanis­mer, kan definiera nya markörer associerade med KLL-utveckling (monoklonala B-celler med «hög« respektive «låg» risk) och utveckla nya terapeutiska måltavlor för KLL. Vi bedriver liknande studier fokuserade på multipelt myelom och dess prekursortillstånd monoklonal gammopati av oklar signifikans (MGUS).