Forskare från Kanada har upptäckt att individer som misshandlats som barn uppvisar ett förändrat uttryck av arvsmassan och att detta omfattar en gen som påverkar hur man reagerar på stress. Det visar en studie som presenteras i tidskriften Nature Neuroscience. Studien bygger på vävnad från hippocampus som inhämtats från 24 männi­skor som avlidit till följd av suicid. Av dessa hade tolv utsatts för misshandel i barndomen, medan övriga tolv inte utsatts för detta. Därtill undersöktes hippocampusvävnad från tolv kontroller, som utgjordes av avlidna som inte suiciderat och som heller inte utsatts för misshandel som barn.

Författarna har studerat den neuronspe­cifika glukokortikoidreceptorn NR3C1 (neuron-specific glucocorticoid receptor) i hippocampus. Denna spelar en roll i hypofys–hypotalamus–binjurebarkaxeln (hypothalamic–pituitary–adren­al axis eller HPA axis), vilken som bekant påverkar hur individen svarar på stress. Det visade sig att hos suiciderade som utsatts för misshandel i barndomen fanns lägre nivåer av mRNA för glukokortikoidreceptorn i hippocampusvävnad än hos både individer som suiciderat, men som inte utsatts för övergrepp, och kontrollerna.
Värt att notera är att forskarna inte hittade några skillnader i mRNA-nivåerna för receptorn mellan suiciderade som inte utsatts för övergrepp och kontrollerna som dött av annan orsak än suicid. Forskarna noterade även skillnader mellan suicidgruppen som utsatts för övergrepp och övriga grupper avseende i vilken utsträckning en del av en promotorregion till genen var metylerad. Också detta kan påverka uttrycket av genen, då metylering av promotorregionen kan påverka transkriptionsfaktorers möjlighet att binda till regionen. I detta fall tror forskarna att det rör sig om transkriptionsfaktor NGFI-A (nerve growth factor-inducible protein A), som inte kan binda lika effektivt till den metylerade promotorregionen, vilket leder till sänkt uttryck av NR3C1, något som i förlängningen kan resultera i påverkan på individens stresstålighet. Sammantaget innebär rönen således att författarna funnit en potentiell genetisk bas för hur ett svårt trauma i barndomen kan påverka individen senare i livet och göra denne mer känslig för stress.
NR3C1-receptorn är belägen på kromosom 5 och utgörs av 80 kilobaspar. En bidragande anledning till att receptorn fångat forskarnas intresse är att humanstudier indikerat en korrelation mellan svåra depressiva tillstånd och sänkt uttryck av glukokortikoidreceptorn. Att svåra händelser i barndomen kan påverka en individs liv och göra denne mer sårbar för stress är givetvis ingen nyhet. Men under senare tid har forskning presenterats som visar en potentiell molekylär grund för hur detta kan ske.

Djurstudier har t ex visat att uttrycket av just glukokortikoidreceptorn i hippo­campus påverkas hos nyfödda råttor när de slickas av sina mammor, ett omvårdnadsbeteende bland råttmödrar som tar hand om sina nyfödda barn. Ett annat exempel är en studie som nyligen presenterades i tidskriften Archives of General Psychiatry (refererad i Läkartidningen under Nya rön i nummer 9/
2009), vilken visade att individer som utsatts för övergrepp som barn löper ökad risk för kroniskt trötthetssyndrom och därtill uppvisar förändrade kortisolnivåer i vuxen ålder. Det bör givetvis noteras att den aktuella studien är liten, bara 36 personer finns inkluderade inklusive de tolv kontrollerna. Detta gör att resultaten måste verifieras i fler och större studier. Studien är dock ett typexempel på en s k epi­genetisk undersökning. Epigenetik är ett forskningsfält som uppmärksammats kraftigt under senare tid. I korthet innebär detta studier kring hur uttrycket av vårt genom påverkas av faktorer i miljön.