Autoreferat. Ensidig idiopatisk perifer ansiktsförlamning, också kallad Bells pares, har länge misstänkts vara en inflammatorisk sjukdom, där herpesvirus kan vara en tänkbar orsak. Incidensen är ca 30/100000 invånare/år. Hos 60­–70 procent av patienterna läker tillståndet ut utan behandling, medan övriga får mer eller mindre svåra resttillstånd. Behandlingspraxis varierar såväl i olika delar av Sverige som internationellt, från ingen behandling till kortison och/eller antiviral terapi. Tidigare studier har varken i form av upplägg eller patientantal tillfredsställande kunnat besvara frågan om steroiders och/eller antivirala medels effektivitet vid behandling av Bells pares.
En prospektiv dubbelblindad, randomiserad, placebokontrollerad multicenterstudie, skandinaviska Bells paresstudien, i vilken 16 öron-, näs- och halskliniker i Sverige och en i Finland deltog, genomfördes åren 2001­–2007.
Patienterna randomiserades till en av fyra behandlingsgrupper: placebo plus placebo, prednisolon plus placebo, valaciklovir plus placebo eller prednisolon plus valaciklovir. Prednisolon gavs i dosen 60 mg/dag i fem dagar och därefter nedtrappning med 10 mg/dag. Valaciklovirdosen var 1000 mg 3 i sju dagar. Behandlingen påbörjades inom 72 timmar efter paresdebut. Patienterna som inkluderades var i 18­–75-årsåldern, och uppföljningstiden var tolv månader. Paresens svårighetsgrad graderades med Sunnybrook- och House­Brackmannskalorna.
I studien inkluderades 829 patienter. Upplägget var faktoriellt med en prespecificerad analysplan. De fyra behandlingsgrupperna skilde sig inte åt avseende ålder, kön, paresgrad eller tid till insättning av behandling vid akutbesöket (baslinjen). De patienter som behandlades med prednisolon hade kortare tid till utläkning än de som inte fick prednisolon (hazard-kvot 1,40, 95 procents konfidensintervall, CI, 1,18­–1,64; P<0,0001). Vid tolv månader uppvisade 300/416 (72 procent) i prednisolongruppen komplett utläkning jämfört med 237/413 (57 procent) i gruppen som inte fick prednisolon (P<0,0001).
Vid tolv månader var förekomsten av synkinesier (ofrivilliga medrörelser i ansiktsmuskulaturen) signifikant lägre i prednisolongruppen än i gruppen som inte fått prednisolon: 14 vs 29 procent (P<0,0001). Det påvisades ingen signifikant effekt av valaciklovir på paresutläkningen eller förekomsten av synkinesier vid tolv månader, vare sig som monoterapi eller i kombination med prednisolon.
Detta är den största prospektiva dubbelblindade, randomiserade och placebokontrollerade multicenterstudie som genomförts avseende behandling av Bells pares med kortison och/eller antiviral terapi. Studien visade att tidigt insatt prednisolonbehandling hade effekt på utläkningen av Bells pares, medan ingen effekt av valaciklovir kunde påvisas. Subgruppsanalyser avseende vilka patienter med Bells pares (svårighetsgrad vid baslinjen, tid till insättning av behandling, ålder mm) som har störst nytta av prednisolonbehandling pågår.